Andas in.
Andas ut.
Ett lugnande ljud som får kroppen att slappna av.
Jag kan höra att du lever.
Jag kan höra att du mår bra.
All den infon från dina andetag.
Andas in.
Andas ut.
Ligger och lyssnar på dina fridfulla andetag medans du sover.
Vad drömmer du om?
Du andas lugnt nu och liksom ljudlöst snarkar eller snozar.
Jag vill krypa närmare men är rädd att väcka dig.
Jag vet att du var trött.
Andas in.
Andas ut.
Sov gott mitt hjärta.
I morgon är de en ny dag full med äventyr.
Jag är inte perfekt. Min hud visar tecken på saker som lämnat ärr, ärr som kanske aldrig försvinner. Vägen till den plats jag är på nu har inte varit bred och rak. Mitt liv har inte varit utan misstag och smärta. Jag har kämpat och både förlorat och vunnit. Jag har haft ont och jag har mått dåligt. Men jag har även upplevt glädje och lycka, sett soluppgångar och solnedgångar. Jag har fått möjligheten att leva. Och jag är välsignad med människor i mitt liv som älskar mig trots min ärrade hud och mitt lite trasiga hjärta. Människor som skulle gå genom eld för mig och jag skulle göra samma sak för dem. Livet är inte lätt och det kommer säkert komma motgångar som verkar hopplösa, men man måste våga hoppas och ta hjälp av dem som finns omkring. Ensam är de mesta tufft och jobbigt, men bördan blir lättare om man bär den tillsammans.
Jag vet inte om du någonsin befunnit dig i en situation då du sagt nej till någon men personen har ändå fortsatt med det den gjorde. Det kan handla om en himla massa olika saker. Telefonförsäljare, grupptryck i skolan eller kanske kuddkrig med partner som övergår i att kittlas. Jag vet inte om du någonsin varit med om detta. Men jag har de.
Jag funderar på om vi ibland lever i en tid då ordet nej inte alltid betyder nej. Ibland tror jag att vissa misstolkar det för ett kanske eller ja istället. Nej är inte längre tillräckligt. Har det någonsin varit de? Var de bättre förr? Ändå är det ett nej som borde avgöra om du vill veta mer från Telefonförsäljaren eller inte. Det borde räcka med ett nej för att stoppa grupptryck i skolan. Och om du säger nej till din partner borde de räcka med en gång. Vill du att hen ska fortsätta är nej fel ord att använda. Nej borde aldrig vara ett kanske. Nej är mer ett sluta.
Om alla missbrukar dessa egentligen väldigt viktiga och meningsfulla orden så förlorar de sin mening. Dom slutar göra nytta är jag rädd. Hur gör vi nej till nej igen?
Ibland förvånar jag mig själv. Inte har väll jag tänkt på att jag har vissa specifika sätt att göra saker på. Vi kanske alla är sådana? Alla har vi vårt sätt att vika tvätten eller diska eller kanske andra saker man gör här hemma. Jag tar alltid ut den högra linsen före den vänstra när jag tar ut linserna på kvällen exempelvis och jag kan räkna upp massa små saker jag alltid gör likadant. Men det som får mig att skriva detta inlägg är nog egentligen mer mitt kontrollbehov. Jag är den personen som viker mina handdukar på ett specifikt sätt och om någon ska hjälpa mig och gör fel så gör jag om. Jag vill hålla handen på ett specifikt sätt och om något finger hamnar fel så är det som om det kryper i handen på mig. Det är fel och måste rättas till.
Mitt kontrollbehov är något som lätt går ut över andra. Gör man fel så händer de lätt att jag går efter och ”gör de rätt” igen. Jag gör det hällre själv än att säga till personen i fråga i vissa fall. Jag jobbar på att försöka använda orden, men visar hällre direkt. Det är så enerverande om något inte blir enligt min plan och mitt tänk. Och jag vet att det finns fler som är som jag. Det blir nästan tvångstankar av det. Jag vill inte såra men tänk om det blir fel? Jag vill inte göra dig ledsen och därför fixar jag till det när du inte ser. Handlar det om att exempelvis hålla handen kan du ge dig sjutton på att du kommer märka om något är fel. 😉
Tänk att man kan ha så många konstiga saker för sig. Har du tänkt efter vad du gör egentligen? Du kanske alltid måste byta byxor när du kommer hem eller kanske tar du alltid på dig vänster strumpa först? Tänk efter lite så ska du se att du kommer på ett helt gäng med saker.
Igår när jag gick och la mig trodde jag att jag hade koll på dagen som låg framför. Klockan var ställd och jag var redo. Sedan kom onsdagen och allt blev helt plötsligt väldigt rörigt. Jag insåg att jag var dubbelbokad och detta orsakade stress som direkt orsakade smärta. Mitt knä bestämde sig för att göra ont och trilskas. Att ha ett knä som gör ont är inte helt optimalt när man jobbar med att stå och gå kan jag lova. Men det är bara att leva med.
Min kropp gillar inte stress och den gillar inte när saker blir fel. Jag gillar att ha koll och veta vad som ligger framför. Förändringar i planer leder lätt till att mitt humör rubbas eller att min kropp börjar göra ont på ett eller annat sätt. Jag vet inte varför det är såhär men så är det. Jag tål inte den stressen helt enkelt och min kropp gillar ju inte när det blir ”fel” som sagt. Knät slutade strula när jag kom hem från jobbet såklart för då var ju allt som de skulle igen. Kroppen är en konstig manick. Allt är inte förstårligt men allt funkerar utan att jag behöver göra annat än att leva. Det tar ett tag att lära sig att känna igen signalerna från kroppen men de finns där. Och mina stress – signaler känns svåra att undvika.
Att vara singel är lätt. Du har ingen annan att tänka på än dig själv, du kan äta vad du vill utan att de blir bråk, du kan gå upp tidigt på morgonen utan att behöva tänka på att personen brevid har sovmorgon. Du är fri som en fågel. Du kan ta långa duschar och inte spara på varmvattnet, se vilka program du vill på tvn och du kan sprida ut dig i sängen. Vad kan gå fel?
Okej du kommer vara själv hemma de dagar du inte bjudit hem folk. Du kommer få äta maten själv. Du har ingen att utmana i kuddkrig. Du måste laga all mat själv och den är aldrig klar när du kommer hem sent från jobbet. Du är ansvarig för alla matlådor. Du har ingen att mysa med i soffan framför favoritfilmen. Och de är ju roligare att duscha tillsammans säger dom. Vem vill egentligen ha hela sängen för sig själv när man kan få somna nära den man älskar mest i världen?
Det finns en barnsång som många av er säkert känner igen som börjar precis som titeln på mitt inlägg. En hel visa om ett ljus. Hur detta ljus ska få lysa klart och hur man ska skydda det från saker som vill släcka det. Ni har säkert sjungit den precis som jag när ni var små. Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart.
Tänk om du skulle byta ut ljus mot hopp eller tro. Mitt hopp ska få lysa klart eller min tro ska få lysa klart, klart, klart. Jag tror att man kan koppla ihop de två. Jag skriver ofta om min tro på denna bloggen. Eller jag tror att näst efter kärlek så är tro och hopp något som genomsyrar min blogg och de tankar som snurrar runt i mitt huvud. Det är tre saker som jag försöker lägga mycket fokus på. Jag har varit kristen i snart 25 år, eller jag har vuxit med Gud hela mitt liv. För mig så har han alltid varit en god vän som vandrat med mig och hållet min hand som liten och vakat över mig som vuxen. Jag har haft bra perioder och jag har haft dåliga men den enda konstanta saken i mitt liv har varit min tro till Gud. Jag har kommit till en punkt i mitt liv då jag insett att jag inte vet hur man lever utan honom. Tro mig jag har försökt vända honom ryggen, men funnit mig prata med honom igen någon sekund senare. Jag är kanske inte en utav de bästa kristna människorna som vandrar på vår jord, men jag tror på förlåtelse, nåd och oändlig kärlek. Jag tror att Gud finns med oss alla och liksom väntar på att vi ska vilja vara med honom. Jag vet att jag personligen borde be mer, jag borde säkert ge mer och borde vara en bättre kristen. Men jag vet även att Gud älskar mig ändå. Han är den bästa vän och förälder man kan ha. Det är vad jag tror.
Jag tror att vi kan diskutera Gud i år och dagar men i slutändan kommer han alltid finnas där. Vår bild formas av vår omgivning, men Vi måste komma ihåg att vi alla är avbilder utav honom. Vi älskar för att Gud en gång älskade oss och alltid kommer att älska oss. Vi existerar för att Gud ville att vi skulle finnas. Han har skapat oss och givit oss den fria viljan att göra vad vi vill med. Förhoppningsvis kan vi göra något bra utav det. Men vi behöver jobba på det. Vi behöver lysa klart. Vi behöver skydda vårt hopp från saker som vill bryta ner det och vi behöver stå upp för vår tro så att det kan få lysa klart.
Jag hoppas att ni kan förstå min snurriga hjärna. Det jag försöker säga är att vi alla är små ljus som behöver skydd för att kunna lysa. Och det kommer finnas saker som vill bryta ner oss men om vi står emot frestare och annat så kommer vi lysa klart, klart, klart.
Fikatjejen 