Prins och bästavän?

Hur många gånger har man hört att man inte ska leta efter kärleken utan att den kommer hitta dig när du minst anar det? Jag har hört det många gånger. Det är lätt att säga det men förstår du egentligen vad det betyder? För mig personligen så har jag haft svårt att förstå det uttalandet. Jag tycker det är tråkigt att vänta och om jag kan skynda på processen så vill jag ju gärna försöka. Eller det var i allafall så jag tänkte fram tills ikväll.

Jag satt och bläddrade på fb när en bild swishade förbi. Något i stil med att ”din flickvän ska vara din prinsessa och bästa vän” och det fick mig att tänka till och helt plötsligt kändes letandet mindre meningsfullt. Om min blivande partner ska vara min bästa vän så är det ju helt hopplöst att leta efter honom. Ingen utav mina bästa vänner har jag hittat när jag letat efter dem utan dom har klivit in i mitt liv och helt plötsligt var det som om en pusselbit som varit försvunnet blev hittad. Jag och min vän R vet inte ens hur det kommer sig att vi idag är bästa vänner. Vi kommer inte ihåg det tillfället då vi insåg att vi var menade för varandra för det föll sig så naturligt. Och precis de tror jag på, jag tror att om man ska kunna leva ett helt liv med en människa så måste han/hon vara din bästa vän. Personen måste vara den personen som du vill berätta om din dag för, det måste vara hen som älskar dig även när hen fått se de mindre attraktiva sidorna. Jag vet att om jag ska kunna leva ihop med någon så behöver han kunna få mig att skratta och må bra och det är något jag tror är jätteviktigt i en relation. Men man ska även kunna diskutera de tuffa sakerna. Hen ska inte vara rädd för att torka tårar eller ha ovilja att ta hand om dig när du mår dåligt, snarare tvärt om. Din flickvän/pojkvän måste vara din prins OCH din bästa vän, det tror jag är bästa kombon.

Så se dig omkring. Hur många av dina bästa vänner har du letat efter för att finna? Vi kanske behöver lugna ner och och helt enkelt skapa möjligheter för oss själva att hitta den där bästa vännen. Och nej då menar jag inte att vi ska surfa in på fler dejting-sidor, även fast de kanske funkar för vissa, jag tror vi behöver skaffa oss sammanhang där v umgås med människor. Följ med kollegorna på aw, ta en danskurs, gå med i en kör, börja gå mer i kyrkan och då kanske pröva olika kyrkor tills du hittat rätt, gå med i en bönegrupp, börja träna på gym m.m. Vi behöver våga slita oss från våra skärmar där hemma och även den där saken vi alltid går omkring med i handen (läs mobiltelefonen). Vi behöver titta upp och se folk i ögonen och skapa möjligheter för att hitta nya vänner som kanske kan bli bästa vänner och vem vet, en dag kanske prinsen/prinsessan står där.

10424312_827776107297285_237647221001994565_n-600x600

Konsten att kunna studera

Jag vet inte hur du fungerar, men jag är en person som skulle kunna ses som ganska lätt distraherad. Ett väldigt bra exempel är när jag ska städa min lägenhet, jag börjar med att plocka undan saker i mitt vardagsrum/sovrum och sedan går jag ut i köket och inser att jag måste diska, så jag diskar lite och sen inser jag att jag måste ju städa toaletten….och så håller det på till jag helt plötsligt inser att jag måste äta eller något annat och då stannar hela processen av. Tänk er nu att denna smått röriga person ska försöka sätta sig ner koncentrerat och plugga till en tenta. Jag vet att många brukar säga att deras hem aldrig är så välstädade som när de ska plugga, hos mig är det tvärt om. Min lägenhet är aldrig så stökig som när jag har en tenta på ingång. För mig är det en lång process med att studera och jag har väldigt svårt att vara hemma när jag ska få något gjort i plugg-väg. Jag måste se plugget som ett jobb som jag går till och gör och sedan kan komma hem och ta hand om de andra. Detta gör dock att jag undviker mitt hem i viss mån under dessa perioder. Det roliga är ju att man hela tiden försöker intala sig själv att jag vist kan sitta hemma och plugga, så jag prövar om och om igen utan vidare framgång. Finns så mycket som distraherar där hemma. En säng, en tv, ett diskberg, tvätt, smink, nagellack, städning, vänner, musik…ja listan kan göras lång. Jag är inte långt ifrån ett hopplöst fall när det kommer till att studera själv.

Men jag fann en lösning. Jag har hittat ett sätt att få plugget att på riktigt bli som jobb, med viss (massa) hjälp från min fantastiska mamma. Hela denna terminen har jag emigrerat hem till päronen veckan innan min tenta. Mina föräldrar är båda lärare och båda jobbar till och med på samma skola (vilket är lite kul) så jag har fått möjlighet att få följa med dem till jobbet och sitta i arbetsrum och som denna veckan i ett rum där NO-lärarna förvarar sitt material. Denna veckan har jag haft nöjet att få umgås med Ben och Benjamin.

12640401_10153364610076305_2714193841922388333_o

Jag pluggar just nu Anatomi och detta var ju perfekt. Jag har kunnat sätta lappar på Ben och Benjamin och verkligen ha tid att koncentrera mig på studierna. Detta har varit en enorm hjälp för min lite lätt distraherade hjärna. Jag har alltid haft svårt med studieteknik, tycker det låter bra men inte kunnat ta till mig det. Jag är en person som vill få saker gjort fort och sen är jag klar. Att då sitta och förbereda sig i veckor inför en tenta är jättesvårt vill jag lova. Att skriva uppsatser är lättare, men tentor är svårt. Tror säkert det finns fler som jag. Jag är så enormt tacksam för att jag har min mamma som har kämpat med mig i flera år nu och försökt hjälpa mig med mina studier. Vet inte hur jag skulle kunnat ta mig igenom allt detta utan henne. Hon är min ”goda fe” och hjälte. Jag önskar jag kan få bli minst en hälften så bra mamma som henne. Det känns så tryggt att ha henne och pappa där bakom mig som liksom stöttar och hejar.

Ne nu måste jag återgå till mina studier. Jag har en tenta att sätta på söndag. Önska mig lycka till.

20160128_104134

Snart klar…

Jag började skolan hösten 1996. Då var jag 6 år gammal och jättetaggad på att äntligen få börja skolan. Jag hade ganska lätt för mig och tyckte nog skolan var kul för de mesta. Det bästa var ju helt klart att träffa kompisarna. Sen älskade jag musik, slöjd och matte men även historia och religion och såklart engelska. När jag var 13 år så var det tid att börja 7an och även att byta skola och klass. Det var läskigt i början, men jag kände några av mina klasskompisar sedan innan så det gick ju bra. Men helt plötsligt blev det lite annorlunda. Jag kände mig kanske inte riktigt som en del i klassen som jag hade gjort innan, vad de berodde på är svårt att säga. Det kan ha att göra med att klassen redan gått ihop ett helt år eller att de flesta kom från samma skola sedan innan och på så vis kände varandra. Jag var väl aldrig ensam, men jag tillhörde ingen specifik ”klick” i klassen. Jag funkade med de flesta och flöt liksom runt på så sätt. Under högstadiet eller årskurs 7-9 var var jag mycket själv på fritiden. Min bästa vän gick i en annan klass så vi sågs inte varje dag. Jag började under denna tiden må dåligt i perioder. Det kom och gick, men det fanns söndagar då jag bara ville ligga under täcket och inte gå upp.

Sen blev jag 16 år och slutade 9an. Nu var det tid för ett nytt kapitel. Gymnasiet. Under högstadiet hade jag fortfarande haft ganska lätt för mig i skolan i de flesta ämnen. Lärarna gillade mig och om man såg mig så tror jag nog inte man kunde se att något liksom kröp under huden på mig. Jag gick naturvetenskapliga programmet på gymnasiet för jag hade fått för mig att jag ville bli läkare. Ska man bli läkare behöver man gå natur så de gjorde jag. Ganska snart visste jag att det var fel inriktning för mig. Jag hade nog egentligen velat gå estetiska programmet och under sommaren mellan första och andra året på gymnasiet var jag nära att byta, men det blev aldrig så för jag fick ett samtal som fick mig att gå kvar. Jag tvingade mig igenom 3 år på natur. Vi var en klass med 21 killar och 6 tjejer när vi startade. Vi tjejer höll ihop så gott de gick. De var (och är fortfarande) 5 jättefina tjejer. Vi är fortfarande vänner även fast vi pratar mer sällan nu för tiden. Gymnasiet var en otroligt tuff period. Jag var enormt lättad när jag var klar. Jag var godkänd i alla ämnen även fast vissa betyg kunde varit bättre såklart. Vissa älskar tiden under gymnasiet, jag vet inte vad jag tyckte. Jag, precis som de flesta, jobbade hårt med att lära känna mig själv och få bukt med vem jag var och vad jag ville. De få viste var att jag under denna period hade ångest i princip varje söndag. Varje helg va de något som triggade de. Stenen på mitt bröst  var enorm. Den dag då jag slutade gymnasiet kände jag mig fri. Men fortfarande på jakt efter något som jag inte kunde sätta ord på.

Jag gick ett år på folkhögskola på en bibellinje. Jag träffade mer människor och fick diskutera tro och religion och livet. Det var utmanande och utvecklande men också väldigt tufft för mig. Jag lärde mig mycket och fick en ny syn på vissa saker. Jag fick även känna på att flytta hemifrån för första gången vilket var otroligt lärorikt.
Under min sista termin sökte jag in till högskolan bara för att se om jag kunde komma in. Nu var tankarna om att bli läkare som bortblåsta, nu var det sjuksköterska jag skulle bli. Och vid första antagningen stod jag på reservplats nr 12. Vid andra antagningen var jag inne, jag hade fått min plats. Jag skulle få bli sjuksköterska. Sen började de största och roligaste äventyret jag någonsin givit mig in på än sålänge. Hösten 2010 klev jag för första gången in i korridorerna på hälsohögskolan. Januari 2015 tog jag examen och nu ett år senare sitter jag och pluggar till min sista omtenta någonsin.

Varför skriver jag detta jättelånga inlägg då? Det är en bra fråga. Det tog mig nästan 20 år att lista ut vad jag skulle kunna tänka mig göra med mitt liv. Det tog mig 5 år till att bli klar. Jag har kämpat så hårt. De senaste 5,5 åren har varit tuffa, roliga, fyllda med skratt och tårar. Jag har varit bara centimeter från att gå in i väggen. Jag har lärt mig så oändligt mycket om mig själv och andra. Jag har hittat vänner jag aldrig vill leva utan och jag har lärt mig att man kan inte bära med sig allt och alla. Ibland måste man säga ifrån och vara tydlig med vad man vill och känner. Jag har fått lära mig att om jag inte bryr mig om mig själv och tänker på mig själv någon gång ibland så kommer jag att ta skada. Jag är inte samma tjej som fick byta klass till årskurs 7 eller som den 19åring som slutade gymnasiet 2009. Inte nog med att jag är vuxen, jag har mängder med erfarenheter som jag kan ta med mig och dela med mig. Jag vet hur det känns att ha ångest inför skolan. Jag vet hur det känns att vilja gräva ner sig och försvinna för allt känns så tufft. Men jag vet även hur det känns när man möter människor som VILL vara med dig för att du är du. Jag vet hur det känns att bli älskad och att älska. Jag vet att det livet kan vara tufft i långa perioder, men att det även finns dagar med solsken. Det handlar om att lära sig njuta av solskenet och att aldrig någonsin förlora hoppet. Jag har kämpat i över 5 år med att bli klar med min sjusköterske-examen och jag är snart där. Kan jag lyckas så kan även du!

12549065_10153354869271305_385102457287549080_n

 

Ett brev till singellivet.

Åh du kära singelliv. Vad ska jag säga, jag är inte vidare förtjust i dig. Eller rättare sagt, för det mesta tycker jag inte om dig. Vist är de skönt att slippa bråka med någon om täcket eller andra små struntsaker, att alltid få bestämma vad jag ska äta utan att behöva tänka på någon annan och att det till exempel alltid är ledigt på toan. Det finns ingen som klagar på att jag glömt diska eller som lämnar den tomma toalettrullen kvar i hållaren. Jag slipper vakna av att någon annan snarkar eller puttar på mig i sömnen. Men samtidigt så har jag ingen att laga mat till eller baka till. Det finns ingen som värmer mig när jag fryser på kvällarna eller som kysser mig i nacken när jag tar hand om disken. Att krama  på täcket är verkligen inte samma sak som att ligga sådär mysigt ihoptrasslad med någon annan.

Kära singelliv, jag är inte så förtjust i dig. Du kanske kan ha dina fördelar men jag har fått upp ögonen för ett annat liv som jag tror skulle passa mig bättre. Jag ska vara helt ärlig med dig. Jag har aldrig känt mig riktigt nöjd med dig, inte riktigt lycklig på riktigt. Alltid känts som om något saknades. Jag skulle vilja säga att det inte är dig det är fel på, men jag är rädd att jag då skulle ljuga. Med dig är jag ensam och jag vill inte vara ensam. Tystnaden här hemma är skön ibland men inte varje dag, inte alltid. Jag önskar dig all lycka, men hoppas vi kan slippa umgås länge till.

I mina gömmor

Så då ska vi se. Dag nummer 12 detta år och jag sitter på min säng med alla ljusen tända i lägenheten och någon film på tv. Lägenheten skulle nog kunna vara mer städad men den är inte så stökig som den en gång varit. Ibland känner jag att jag har en för liten lägenhet för alla mina saker. Och för det mesta vill jag bara gå igenom allt och göra mig av med allt jag inte använder eller behöver. Jag fördrev tiden med att gå igenom min ena garderob i går och insåg att jag har en hel del saker som jag inte använt på ett bra tag och som jag knappast kommer använda igen. Så jag kommer börja rensa min garderob så smått och ge bort allt som är helt. Tänk va mycket man kan samla på sig genom åren och med tiden. De finns människor som inget har och jag har två garderober med med kläder vilka jag kanske använder ca 50 % utav. Det är ju en tanke värd att stanna kvar vid en stund. Det finns kläder som jag i princip använder tills de inte går att använda mer, men sen finns det ju klänningar och tröjor som utan tvekan skulle kunna användas av andra. Jag tvivlar på att jag är helt ensam om detta fenomen där garderoben sakta med säkert fylls med saker som man inte använder. Jag kan slå vad om att det finns kläder i dina gömmer som du inte använder alls, kanske skor som blivit för små eller helt enkelt blivit utbytta mot något ”mer modernt” eller vilka andra bortförklaringar vi nu använder. Jag tror vi alla behöver gå igenom via gömmor ibland. Kanske mer ofta än vad vi vill erkänna. Jag ska fylla några påsar och ge bort, tycker du borde göra samma sak! Dina kläder som bara ligger där kan vara en skatt för någon annan. Låt oss dela med oss.

Årets första

Jag har funderat i dagar på detta inlägget. Jag har funderat på vad jag ska skriva och vad det borde handla om. Jag har funderat på att sammanfatta mitt 2015 i ord och egentligen kanske jag borde göra det. Det har varit ett hel okej år för min del. Jag har trott mig vara kär mer än en gång, jag har jobbat hårt med att bli klar med min utbildning och lyckats bra. Jag har haft en vinst efter en annan och känner hur min stress minskat vilket är underbart. Nu är det bara upploppet kvar, den jobbigaste delen på hela loppet en jag vet att när jag gjort den så är jag klar. Då äntligen är jag klar!

Så mitt 2015 var ett bra år. För andra var det långt ifrån lika bra. Folk har flytt för sina liv. Dom har fått sina hem förstörda och sett hur familjemedlemmar dött och försvunnit. Det gör ont i mig att ens tänka på det. Men förutom all förödelse och misär så har hjältar dykt upp ur askan. Människor har öppnat sina hjärtan och visat vad medmänsklighet verkligen är. När regeringar och dom som styr vände dem ryggen så fanns det fortfarande människor som stog kvar med öppna armar och dom gör det än idag. Jag skäms över hur politikerna har hanterat situationen, men jag gläds åt att det finns godhet i världen och i Sverige. Det finns dem som är beredda att ge av sitt ”vardagslyx” till dem som inget har. Det finns det som vill ge av sin godhet till dem som fått lämna allt och är mindre lyckligt lottade.

Jag önskar att 2016 blir året då godheten får växa till och med mer. Jag önskar att 2016 inte bara blir ett bra år för min egen skull men även för alla mina vänner och dem som står mig när. Jag önskar även att de människorna som fått fly ska få hitta trygghet, glädje och hopp. Jag hoppas på ett år där kärleken vinner!