Dagen då jag kände mig gammal

Jag är 21år, men idag känner jag mig mycket äldre. Jag kollar på folket i min närhet och inser att jag har vänner som nu mera är gifta, några som har barn och flera som är sambo med sina partners eller planerar på giftemål eller samboskap inom kort. Jag insåg för en stund sedan att jag lever bland vuxna människor nu mera. Insikten om att jag har kommit in i vuxenvärlden är väll inte en så stor chock egentligen, men jag får mig ändå en tankeställare.

De är som att jag bara är en gäst i vuxenvärlden, en gäst som väntar på att få bli en del av sällskapet. Jag tror att allt detta har att göra med att jag bor hos mina föräldrar, och i den lägenheten jag har så delar jag kök med någon annan. Jag har liksom inte ett fullständigt eget hem. Fast på samma gång har jag ju det. Klurigt. Jag liksom står och väntar på att min ansökan ska gå igenom. Jag är glad för alla ni som stadgat er, skaffat barn och blivit sambo, jag hyser inga agg alls mot er. Jag funderar bara på när det är min tur. ´

Detta är alltså en dag då jag känner mig väldigt gammal.

Puss på dig!

Är de nödvändigt?!

Föreställ dig att du helt plötsligt blir tvingad att lämna din familj och dina vänner och flytta till ett helt annat land. Du blir alltså utvisad. Du är från landet du blir utvisad till men du har flyttat därifrån för över 20 år sedan. Nu är du 91 år gammal, dement, synskadad och har hjärtproblem. Du kan inte gå utan stöd och har ingen familj kvar i hemlandet. Är de verkligen en nödvändighet att utvisa en person med dessa kriterier?!

Den 4 oktober utvisas en äldre kvinna med just dessa kriterier. Hon ska utvisas till Ukraina där hon inte känner någon alls längre. Hela hennes familj bor i Sverige, men ändå ska hon utvisas. Detta är inte rätt men ändå påstår sig migrationsverket ha rätt i sitt beslut. Hur kan det vara rätt är min fråga?! Vad kan jag som privatperson göra för att stoppa detta? Vad kan jag göra för att hjälpa?

Ganna slängs ut ur Sverige är artikeln i Aftonbladet som berättar hela historien. Jag ber att vi alla sänder en tanke till familjen och försöker hjälpa dem på bästa sätt. Jag har inte kommit på hur än, men jag hoppas att jag kan komma på något.
Hjälp mig att be i allafall. 

Puss på dig!

Jag saknar dig mindre…

Du tog en del av mitt hjärta, men glömde lämna tillbaka det när du gick.
Du fanns där, lyssnade och gjorde mig glad.
Vem ska nu vara du när du inte finns kvar?
Du gav mig intryck av att du älskade mig precis som jag älskade dig.
Chocken som slog mig när jag insåg hur det egentligen var.

Men detta var länge sen nu.
Jag tänker inte på dig varje dag längre.
Mitt hjärta har börjat läka och jag mår bra igen.
Jag är beredd att älska någon annan som är villig att älska mig tillbaka.
Du är en del av min historia och jag saknar dig mindre och mindre för var dag.


Melissa Horn – Jag saknar dig mindre och mindre

Saknar…

Idag saknar jag Jönköping!
Idag saknar jag mina S.U.S.H.I. flickor jätte mycket. Idag saknar jag möjligheten till att gå en promenad runt munksjön och njuta av livet där. Idag saknar jag min lägenhet mitt i smeten. Idag saknar jag alla människorna. Idag saknar jag mina party-brudar.Jag saknar mina vänner och min jönköpings-familj.

Idag jobbar jag för att jag ska kunna komma tillbaka till mitt liv som student efter jul. Idag pluggar jag för att jag ska kunna sätta min omvårdnads tenta och på så sätt samla på mig lite fler högskolepoäng. Idag pluggar jag för min skull, för min framtids skull och för att jag saknar mina vänner i Jönet! Ni är min insperation idag!!

 

Puss på er!

En hemlighet…

Jag ska berätta en hemlighet för dig som läser min blogg, de är en riktig hemlis. Jag tänker berätta om något jag är rädd för. Okej de kanske låter konstigt eller till och med larvigt men jag vill ändå berätta de. Jag är rädd för vad andra tycker och tänker om mig. Då var de sagt. Jag är rädd för andra människors tankar angående mig.

Är vi inte alla lite rädda för de, medvetet eller omedvetet? Vi vill ju inte bli utpekade som den där personen som är onormal eller annorlunda, för vi vill bli älskade. Vi tror att om vi är som alla andra så kommer fler att älska oss. Men hur blir det då med dig? De personerna kommer ju älska din bild av dig själv, inte dig.

Jag har två småsystrar som jag älskar, men som båda har fått kämpa med vilka dem är på grund av att människor i deras närhet påpekat att något var fel. Till exempel hade min ena lillasyster en period då alla hennes byxor var klippta så att det såg ut som om de var sönderrivna av en varg eller liknande. De var en galet cool stil (som jag själv är för feg för att ha), men en äldre tjej påpekade för henne att hon inte passade in. Så min lillasyster köpte ett gäng med nya hela byxor och bytte på så sätt stil. Det gjorde ont i hela mig att se henne göra de, för de byxorna gjorde så att hon stack ut från mängden. Nu är min syster så cool ändå att hon har hittat nya sätt att sticka ut från mängden och vara sig själv. Hon sjunger som en gudinna bland annat.

Sen har vi min minsta syster som är lång och ståtlig. Hon är galet snygg och vet exakt hur hon ska klä sig för att hon ska se bra ut. Men hon har under en längre tid blivit mobbad psykiskt för sin längd bland annat. Det gör ont att se hur folk kan bryta ner en människa som hennes då så kallade vänner bröt ner henne. Men hon är en fantastisk tjej med ett stort hjärta av guld. Ni vet dom barnen i skolan som ingen tycks vilja umgås med, som går själva på rasterna eller är så jobbiga att man inte står ut med dem. De är dem min syster tar hand om, i hennes gäng är alla som behöver en vän välkomna. Hon är en av mina stora förebilder.

Jag vet att jag måste lära mig att vad andra tycker och tänker om mig inte spelar någon roll. Jag vet även att det kan bli svårt. Men vi måste lära oss att älska varandra för dem vi är. Alla är vi födda till att vara oss själva, inte någon som passar in i normen. Var den du är! Kan inte människor älska dig för den du är, så är dem inte dina vänner. Vänner älskar varandra oavsätt vad man kommer ifrån eller hur man ser ut och talar. Om du är villig att älska en annan människa så ska du se att den människan har lättare att älska dig.

Puss på dig!

Människor…gilla eller inte gilla

Jag blev just lite chockad över en tanke som flög in i mitt huvud. Det jag tänkte var att jag inte gillar att jag lätt börjar gilla människor. Detta är ju jätte konstigt för de är väll något posititvt att man har lätt för att gilla människor, eller? De jag egentligen inte gillar (tror jag) är när människor inte tycks gilla mig tillbaka men inte säger varför. De hemska är väll att jag gör samma sak ibland, istället för att säga vad som är problemet så går jag åt andra hållet eller undviker ”problemt”. Det är nog något vi alla gör ibland när vi känner att det blir för jobbigt.

Jag tänker försöka sluta göra så, försöka sluta stoppa huvudet i sanden. Vill du göra som jag?

Puss på dig!

I morgon är en ny dag…

Jag har under två år haft uppehåll med mitt godis/snacks ätande från januari till slutet på maj. Det har liksom varit ett sorts nyårslöfte som jag slutat med i juni när sommarn börjat. Under denna perioden har jag gått ner i vikt och mått i allmänhet mycket bättre, men jag har ändå börjat med godiset igen.

Så nu har jag bestämt mig för att sluta helt. I morgon måndag kommer jag sluta äta godis och andra snacks så som chips och ostbågar och annat som räknas som ”fredagsmys”. Allt detta för att jag ska må bättre och starta min resa mot ett bättre liv. I morgon ska jag även börja röra på mig igen, ta mina promenader och så småningom börja springa. Jag gör allt detta för min egen skull, för att jag ska orka mer och bli lyckligare med den jag är.

I morgon en första dagen i resten av mitt liv.

 

Puss på dig!