Bedövad

De är som om mina sinnen är bedövade. Jag känner inga dofter och allt jag äter är smaklöst. Okej alla sinnen är inte bedövade, jag börjar känna av min kropp lite extra. Vägrar få feber för de är inget jag har tid med! Men min kropp börjar göra så smått ont och de brukar tyda på en feber på intåg.

Så ikväll har de blivit julmust och glass. För vist blir man frisk om man äter de? De är väl allmän kunskap, eller? Jag tänker i allafall tro på de en stund. För jag hinner inte vara sjuk. Mitt liv klarar inte av sjukdom just nu. De får gärna vänta typ 2-3 veckor.

Så snälla Gud, låt mig få vara frisk i morgon! Snälla snälla snäll!

image

Nej tack, jag hinner inte

De började igår. Jag frys nästan så jag skakade. Mitt huvud var tungt och luddigt. Min näsa började så smått att fyllas med snor. På morgonen när jag vaknade var de ett faktum. Min kropp har nu invaderats av höstförkylningen! Jag snorar och fryser hela tiden. Som tur är så är de inte så illa än så jag kan nog göra allt som vanligt och gå till jobbet i morgon. För vem har tid med att ligga hemma under täcket och vara sjuk idag? Inte jag i alla fall. Jag hinner inte.

Idag ska jag plugga psykologi och jag ska en sväng till Ryhov för att få info om att jobba där i sommar, jag ska även hinna äta någonstans där mitt i mellan och om jag orkar och hinner ska jag ner till kyrkan på scout. Jag hinner inte vara hemma och vara sjuk på heltid, de funkar inte. De passar liksom inte i planeringen alls. Men de jag kan göra är att stanna hemma och plugga så jag inte påfrestande kroppen mer än nödvändigt. Så idag blir de te och plugg på hemmaplan.

De är ju lite sjukt att man kan känna en sådan press att man inte ens hinner vara sjuk. De är som att det borde ingå i den årliga planeringen. Semester i juli, jobba resten av året förutom v.5 och 48 för då kommer jag vara sjukskriven. De är inte lätt att vara en del av samhället idag, alls kostar antingen pengar eller så får du betala i psykiskt välbefinnande. Vi glömmer ofta bort att ta hand om oss själva. Vi är mer stressade och mår mer psykiskt dåligt än innan. Vi behöver helt lediga dagar. Vi behöver lite mer lugn och ro ibland. De finns ett talesätt som säger att ”tid är inget man får, det är något man tar sig” och jag tror vi behöver ta oss tid till att stanna upp ibland. Ibland måste man få gå i pyjamas hela dagen eller ligga i sängen till långt in på eftermiddagen. Ibland måste vi få tid till att njuta av livet och vara oss själva. Jag försöker ta den tiden. Jag har insett att jag måste ha den.

Men inte idag. Idag har jag för mycket att göra. Idag måste jag vara effektiv! Idag måste jag få saker gjorda samtidigt som jag kurerar mig från min förkylning. Idag är inte en slappar-dag.

Mörkrädd på hemtjänsten

Jag älskar mitt jobb. På sommarn får jag vara ute och umgås med folk. Jag får hjälpa folk och sprida glädje hos folk som bor själva. Som idag har jag blivit kallad stumpan och en 10 poängare. Fina komplimanger.

Men mitt problem är att jag är otroligt mörkrädd. På sommaren går de för då hinner de knappt bli mörkt innan jag kommit hem. Men nu under hösten är kvällarna bara mörka. De är mörkt när jag börjar och mörkare när jag slutar. Men vad gör man inte? De är bara att försöka fokusera på något annat och gå fort mellan bilen och vårdtagarna. Alla har vi våra knep. Man får göra de bästa av situationen. Som tur är vet jag att mina kollegor bara är ett telefonsamtal bort och att de aldrig tar mer än 2 min att gå från bilen till husdörren. Sen pratar jag i telefon hela vägen hem. De är mitt knep.

image

Just idag mår jag bra…

Jag gillar dagar då min kropp säger att den mår bra. Dagar då jag kan ligga på mitt golv och titta upp i taket och bara le utan någon anledning. Ja jag vet att de är en ganska konstig grej att göra. Men pröva de någon gång när du har väldigt mycket att göra. Sätt på musik som du mår bra utav och lägg dig på golvet en stund.

November har varit så väldigt grå och jag har jobbat massa och för en gång skulle inte haft någon vidare höstångest. De är nog första hösten på¨typ 10 år som jag inte har det. Men min kropp har häller aldrig varit såhär trött. Åkte hem till päronen i helgen och de sista 20 minuterna på bussen kände jag hur min kropp helt plötsligt bara slutade hålla tröttheten borta. Jag satt och grät utan någon anledning på bussen och sen fick tyvärr min älskade pappa hämta upp en smått irriterad tjej på busshållplatsen i Säby. Helt plötsligt insåg jag hur trött jag måste vara. Jag skulle ha jobbat hela denna veckan, men min kropp sa STOP (!) i tisdags och jag fick lov att sjukskriva mig i två dagar. Så nu börjar jag komma tillbaka. Idag mår jag så gott som bra igen och tror att jag kommer kunna jobba hela helgen.

Ibland måste man lyssna på kroppen. Det har tagit mig 23 år att lära mig detta och jag är glad att jag kommit såhär långt redan. Nu kan jag må bra. Nu vill jag må bra. Nu kommer jag må bra.

giraff

Persikolena ben…

De där med att raka benen alltså. Tänk vad man gör för att känna sig lite snyggare och attraktiv. Jo men vist känner jag mig snygg även när mina ben inte är nyrakade men de är skönt med rakade ben. Man ska ju vara ”fit for fight” som de säger. (Vilka de nu är kan vi diskutera en annan gång.)

Jag vet inte hur ni andra gör för att få bort håret på benen. Men jag använder mig av en vanlig hederlig rakhyvel. Jag har funderat på epilator och jag har prövat att vaxa hemma. Men jag vågar nog inte pröva epilator,  tänk att sätta en maskin som rycker bort håret från dina ben mot din hud, nej tack! Läskigt! När de kommer till vaxning hemma så är de dels samma grej, DE GÖR ONT (!) och sen tror jag man behöver en viss teknik vilket jag inte har.

Sen kommer ju problemt med att en rakhyvel kan skapa sår. De är väldigt lätt att skära sig. Så plåster kan behövas. Och sen behövs det smörjas för att behålla de lena och fina. Och då håller jag mig till Dove, för vem vill inte ha persikolena ben? För huden blir ju tydligen de av Dove. Vem kom på den reklamen? Persikolent.

Så nu sitter jag och funderar på om min hud är persikolen. Mer Dove och sen vänta på att de ska torka och sen se om de är persikolent….jo men de är de nog.
image

Klumpar

Hur svårt kan de vara att ställa sig upp och säga ”det var jag”? Hur svårt ska de vara att våga erkänna?

Ibland tycker jag de är väldigt svårt. De finns liksom saker man vill få sagt men som klibbar fast i halsen på något vis. De är som om kroppen försöker jobba emot ett erkännande eller en bekännelse. Jag tror att när detta händer mig, eller jag vet rättare sagt, så är de ofta på grund av att jag är rädd för vad som kommer sen. Vad kommer ske när jag sagt de som behöver komma ut? Hur kommer folk reagera? Hur kommer personen jag säger det till reagera? Jag är liksom rädd för att såra eller bli sårad.

Så är de säkert för fler många gånger. Du har väl säkert stått i samma situation. Men frågan är om de är bättre om man är tyst? Jag vet ju att jag inte mår bättre av att ha en klump i magen eller en klibbig sanning i halsgropen. Och personen/människorna det berör kommer väl vara lyckligt ovetande en stund men vem vet hur länge? Är de inte bättre att jag säger de från början? Vist kan tystnad vara bra men man ska vara noga med vad man är tyst om. Även tystnad kan skada så tänk till ordentligt.

Och om du säger vad de är du vill ha sagt. Säg de till personen direkt. Använd inga anonyma trix eller genvägar. Ibland behöver man våga chansa. Jag ska försöka göra de. Samla lite mod. Vara modig. Sluta fega och tänka till.