Hur svårt kan de va?

Har du någon gång pratat med en vän och insett att hen nog tycker om dig mer än som en vän? Har du samtidigt insett att du tycker om hen på samma sätt men helt plötsligt känt dig blyg och osäker på vad du nu ska göra?

Jag är en social och utåtriktad person som i de flesta fall vet hur jag ska göra för att ta kontakt med människor. Jag jobbar inom vården vilket gör att jag varje dag pratar med människor och socialkompitens är ett måste. Hur är det då möjligt att så fort jag hamnar i en situation där jag misstänker att någon gillar mig eller att jag gillar dem så låser sig tungan? Jag vet hur man börjar en konversation, men vet tydligen inte hur man gör det med någon som intresserar mig. Är jag ensam om detta fenomen? Jag misstänker att jag inte är det. Hur svårt ska det vara att säga ”hej” och sen fortsätta prata och se vart de leder? Så farligt kan de ju inte vara, men ändå känns de läskigt. Konstig känsla. Det är inte lätt att ta sig ur sin bekvämlighetszon alla gånger men det är ju ett måste ibland.

”Hej. Hej! Hej där!”

dsc_1507.jpeg

Annonser

#Everydayhero

Jag har jobbat inom vården på ett eller annat sätt i snart 7 år. Jag började med att sommarjobba som vårdbiträde i hemtjänsten hemma i Tranås och sedan när jag flyttade till Jönköping började jag jobba i en hemtjänstgrupp här också. Det var mitt första kliv in i omvårdnadsbranschen och nu är jag snart klar sjuksköterska. Jag har alltid gillat att jobba med människor men har aldrig sett det som en hjälteinsats utan för mig är det en självklarhet att hjälpa andra. Men vist har det slagit mig att jag faktiskt gör skillnad i människors liv genom att göra de där lilla extra om det så är att lyfta ner något från översta hyllan, smörja någons ben eller helt enkelt hjälpa till att tvätta av någon som är trött och sjuk. Ibland räcker det med att sitta kvar den där extra minuten och bara finnas där för att lyssna, skratta eller hålla en hand.

Igår skrev jag om ett utav mina favoritföretag Vårdväskan och idag har de startat en kampanj som jag tycker är värt att skriva ett extra inlägg om. Kampmugg-i-m-a-nurseanjen heter #everydayhero och går helt enkelt ut på att belysa vilka fantastiska vardagshjältar det är som jobbar inom vården på ett eller annat sätt. I och med detta så uppmuntrar dem alla att lägga upp bilder på instagram med hashtaggen #everydayhero för att vi på ett lät sätt ska visa vår uppskattning till all vårdpersonal oberoende vilken titel de har. Dom har även tagit fram snygga hjälte-inspirerade produkter så som muggar, tröjor och stödstrumpor vilka (om jag får säga de själv) är riktigt snygga.

Jag som jobbar i vården vet att alla dagar är inte lätta och det är inte alltid man får uppskattning för det man gör. Det blir liksom lätt bortglömt. Sen är det inte häller något som vi förväntar oss då det vi gör är vårat jobb, men ibland kan man behöva höra att man gör ett bra jobb, det gör liksom dagen lättare och jobbet roligare plus att man får en bekräftelse på att det man gör funkar på något vis. Så nu vill jag uppmuntra er att hashtagga i massvis för att sprida detta viktiga budskap, ALLA är viktiga! Och om du mot all förmodan inte har instagram kan du alltid gå in på www.vardvaskan.se/hero och köpa en mugg till din vardagshjälte för att sprida lite glädje. Låt oss ge dessa hjältar lite uppskattning denna helt vanliga torsdag och alla andra dagar också för den delen!

Tomt på kontaktlistan

Nej min kontaktlista är inte tom, den är full med människor. Men kvällar som denna så känns de som om listan vore tom för den där personen finns inte med på listan. Jag vill skriva ett meddelande men det finns liksom ingen mottagare.

När man hänger på dejtingsidor finns det alltid någon, alltid någon som svarar. Man får bekräftelse på att man existerar och komplimanger som pekar på att man gör något rätt. Allt du behöver göra är att svara på meddelanden och vara allmänt trevlig. Problemet är att detta i många fall är väldigt ytligt. Profilerna säger att de söker mer än bara utseende men alla vet att det är bilden man ser först och texten ger bilden mer karaktär. Du tror att du är dig själv men det är bara en fasad och ett spel och är du inte försiktig så förlorar du mer än vad du vinner. Det är en balansgång och det är väldigt lätt att falla. Sen är de beroendeframkallande. Alla komplimanger och de faktum att det, som jag skrev innan, alltid finns någon som svarar gör det svårt att slita sig helt. Jag har nog varit ifrån de i några veckor och nu känns de tomt. Jag skulle kunna skriva till vem som hällst men jag saknar den där han.

Vissa kvällar känns kontaktlistan tom och ikväll är det en sådan kväll.

image

Att sätta färg på vården

Jag är ett stort fan av färg. Om jag skulle få välja en färg speciellt så skulle det bli rosa och då helst chockrosa. Nu är det så att jag har valt att jobba inom vården och jag skulle nog vilja påstå att det inte är ett utav de mest färgglada yrkena då alla i princip har samma vita/ljusblå kläder. Möjligen kan man ha gröna eller mörkblå också men där tar det slut och för någon som jag som älskar färg så kan det bli lite för plain och ibland även tråkigt. När jag började plugga till sjuksköterska så hittade jag ganska snart en hemsida som jobbade för att motverka precis detta och sätta FÄRG på vården, denna sida heter Vårdväskan.se och jag tror jag skrivit om dem innan vid ett flertal tillfällen.

Nu är det så att jag har fått möjlighet att få skriva om deras namnskyltar vilka jag i nuläget äger hela 4 stycken. Dels så finns dem som militärklämma 20160413_160931vilka man helt enkelt klämmer fast på sina kläder och de sitter helt okej hela dagen utan att lämna märken på dina kläder. Sen finns det två olika varianter (en rektangulär och en oval variant) som man sätter fast med hjälp utav magnetfäste. Jag måste säga att jag var lite skeptisk till dessa då jag var rädd att magneten inte skulle sitta så bra, men när jag fick hem min på posten och så testade jag den ordentligt vilket ni kan se på bilden här bredvid där jag försöker dra bort den magnetiska namnskylten från min tröja och det gick inget vidare så jag är inte lika skeptisk längre kan jag lova.

Som jag skrivit tidigare så älskar jag ju färg och jag skulle nog säga att dessa namnskyltar är perfekta till att på ett 20160413_160836enkelt sätt sätta lite färg på en annars inte så färgglad arbetsplats. Det som är roligt med dessa namnskyltar är att man kan beställa dem enfärgade eller med olika mönster och figurer. Förra sommaren kom dem exempelvis ut med en regnbågsfärgad variant för att visa sitt stöd till pride-rörelsen. Dom har även mer säsongsanpassade om man (som jag) gillar att variera sig beroende på om det är sommar, vinter, höst eller vår. Som sagt jag har 4 stycken redan (varav en är på jobbet) och älskar hur färgerna är klara och verkligen står ut från namnskylten. Om jag ska nämna en liten negativ sak så är det väl att en del mönster gör det svårt att se texten som står på, men man kan ju alltid välja ett annat mönster eller ha en enfärgad variant med en liten figur på istället.

Som ni kanske redan förstått så tycker jag väldigt mycket om dessa namnskyltar. Dom sprider inte bara färg utan kan också vara en samtalsstartare och göra en stund som känns mörk lite ljusare eller varför inte få någon att le. Såklart måste man inte jobba som sjuksköterska/undersköterska på ett sjukhus för att kunna ha dessa, utan jag skulle vilja påstå att dessa snygga skyltar passar på alla arbetsplatser där man behöver en namnskylt. Det är ju inte bara på avdelningarna på ett sjukhus man kan behöva sprida lite färg, du kan säkert komma på fler platser. Oberoende om du väljer en lite mer diskret färg eller en variant i chockrosa så är jag nästan beredd att slå vad om att du inte kommer ångra dig. Så tryck in på Vårdväskan och köp din egen namnskylt!

IMG_20150529_162001

 

Att snart vara klar…

Jag har pluggat till sjuksköterska i en mindre evighet. Jag har återigen fått det klart för mig att praktik är mitt ämne mer än teori och är ämnet inte intressant eller känns relevant så blir de svårt. Är det mycket som ska läras in teoretiskt så blir de också svårt. Hur som hällst är mållinjen nära nu så då tänkte jag skriva om något jag saknat under dessa åren på högskolan.

Innan jag började på högskolan älskade jag att läsa. Under min tid på folkhögskolan så hade jag helger då jag slukade 2-3 böcker utan problem. Jag älskade att sitta eller ligga och läsa romaner om kärlek, relationer och äventyr. Det var lugnande och liksom ett perfekt sätt att fly lite från vardagen. När jag började högskolan försvann detta intresse. Jag var tvungen att läsa så mycke andra böcker som jag själv inte hade valt att mina egna böcker fastnade i hyllan och började samla damm. Jag kom igång och läste lite förra sommaren för att hålla mig vaken på nätterna men kan knappast skryta om att jag läste mycket. Detta har varit ett av mina mål nu när jag är klar, att kunna komma igång och läsa igen, för jag har saknat det. Så idag var jag nere på stan och gick in i bokhandeln och kände den där känslan av att jag var på jakt efter något att läsa igen. Hör och häpna jag fick med mig en bok hem. Så nu får vi se om den hamnar i min hylla, eller om jag lägger den brevid sängen.

image

Vad skulle du göra?

Tänk dig att du går in på exempelvis Facebook och i ditt flöde ser du en bild med texten ”tagga någon som också äter förmycket”. De låter kanske bekant? Ja de är ju inte ovanligt direkt att sådanna bilder cirkulerar där.
Tänk dig nu att bilden med tillhörande bildtext var en bild på dig. Det är såklart inte en utav dina bästa bilder utan snarare en ganska pinsam bild. Vad skulle du göra då och hur skulle du känna dig?

Detta är som sagt ett vanligt fenomen men för de flesta av oss är personen på bilden bara en främling så vi lägger ingen tanke vid vad vi gör. Tänk dig om personen var du och bilden delades över hela världen och människor taggade sina vänner på den bilden som ett skämt. Mitt exempel på bildtext är bara ett av många förslag på vad de kan stå. Detta är ren mobbing men de vi inte vet är att vi alla bidrar till den. Vi är alla mobbare varje gång vi taggar en person vid en sådan bild för vi låter bilden spridas vidare. Ser du dig som en mobbare? Förmodligen inte. Men du har säkert inga problem med att tagga en vän vid ett sådant foto för de gör ju alla andra, ofta flera tusen människor. Men för en gång skull tänk på människan på bilden. Hur kul är det att bli utpekad som tjock, matvrak, ful, konstig, äcklig m.m. personligen hade jag velat gå under jorden om de hände mig. Nästa gång kanske du ska tänka ett varv till för människan på bilden är väldigt sällan påhittad utan en verklig person. Visa lite respekt!

Akta din tunga…

Har du tänkt på hur lätt de är att säga fel sak idag? Eller du kanske inte funderar på de? Jag funderar på det i princip varje dag. Antingen handlar de om att säga något som kan misstolkas som en förolämpning emot någon med en annan hudfärg eller annat etniskt ursprung, gentemot kvinnor, män eller emot människor som inte känner sig som varken kvinna eller man, emot människor som inte kan få barn, emot singlar eller mammor och föräldrar över lag. Alltid blir någon förolämpad.

Jag själv kan ju placera mig i singelhögen, jag är kvinna och utan partner vilket i sin tur lett till att jag är utan barn. Jag är även omringad av en hel del nyblivna mammor eller folk som blivit föräldrar de senaste åren. Vilket i sin tur leder till att jag få bita mig i tungan ibland och även läsa en del delade länkar på facebook. Ni vet hur man diskuterar med sina vänner om hur livet ska bli när man gifter sig och skaffar barn, man lovar att hålla kontakten och fortsätta prata men jag tror att man ibland glömmer att diskutera hur man ska kunna ta sig igenom olikheterna tillsammans. De olikheter man nämligen hade innan kommer inte bli mindre när det kommer in ett barn i spelet. Den ena personen blir förälder och den andre är liksom i en annan del av världen. Hel plötsligt kan jag inte säga att jag är trött, för en ny mamma/pappa kommer alltid vara tröttare. Att säga rätt sak kräver en hel del energi, det är svårt att bita sig i tungan men ibland är det nog det bästa sättet. Ibland funderar jag på om detta bara gäller oss singlar eller människor utan barn dock för det är väldigt lätt att slänga ur sig hur vi gör fel när vi ställer frågor och försöker visa omtanke. Sen förstår jag absolut att man blir trött på dem som försöker säga hur man ska uppfostra sitt barn, det är föräldrarnas uppgift och inte en främling eller utomstående. Och jag förstår att man bli trött på människor som beter sig som översittare och rena skithögar, det är onödigt. Men det finns människor som faktiskt bryr sig också, och när man generaliserar alla skriver nedvärderande om dem så kommer någon bli förolämpad även fast man inte tillhör den gruppen. Bara för att du nu blivit förälder ger det sig inte rätt att vara elak precis som att jag som singel och ensamstående inte ska vara det.

Se nu har jag skrivit ett helt inlägg som säkert kommer förolämpar någon. Min poäng är att man borde akta sin tunga. Tänka sig för mer än en gång innan man säger, skriver eller delar vissa saker bara för att respektera dem man har omkring sig. Vissa saker bör sägas högt och andra kan man faktiskt hålla för sig själv då de kommer såra mer än vad de kommer hjälpa och glädja. Kan vi inte visa respekt för varandra  oberoende vilka vi är? Kan vi inte tänka oss för och inte såra varandra medvetet eller omedvetet? Spelar ingen roll vem du är, alla har vi ett ansvar gentemot våra medmänniskor.