Min spegelbild

Här borde det vara ett kort, det borde vara en bild som föreställer mig men jag har inte den bilden jag skulle vilja visa er på datorn. Jag var på gymmet idag och vid hantlarna är dessa enorma speglarna. Man kan inte annat än att titta på sig själv. Jag antar att många använder dem för att se så att man lyfter vikterna på rätt sätt, det gör även jag såklart, men idag såg jag något mer. Jag såg mig själv.

Jag har under de senaste månaderna haft ont i leder och kroppen över lag. Mitt knä har strejkat, min vrist har skrikit, mina höfter har protesterat och ryggen ska vi inte ens tala om. Min kropp har signalerat till mig att jag måste ta tag i träningen och röra på mig mer för annars kommer jag att gå sönder. Jag har försökt gå till gymmet men motivationen har inte varit på topp vilket resulterat i att jag i bästa fall lyckats dra mig dit en gång i veckan om jag har tur. Detta är inte nog mycket för att underhålla min lite för tunga kropp så den har fortsatt att skrika. De senaste veckorna har min cykel fått komma ut ifrån källaren och vädret har uppmuntrat till promenader och helt plötsligt hände något. Då jag råkade ut för en hemsk förkylning var promenader allt jag vågade utsätta mig själv för och jag tror jag lyckades med något bra. Idag när jag stod framför spegeln så såg jag en kropp som trots 15 min på löpbandet med en fart över 6.0 så gjorde den inte ont. Jag såg en kropp som inte var tung av stress-stenar utan fylld med ”må bra”-saker. För första gången på en väldigt lång tid så känns det inte konstigt att jag ler och mår bra för hela kroppen mår bra. Även nu när jag sitter i soffan och skriver detta så mår jag bra och min kropp är smärt-fri för en gång skull. Jag älskade tjejen i spegeln, jag ÄLSKAR tjejen i spegeln. Den kroppen har fått stå ut med en himla massa skit och jag har lovat den att bli bättre på att ta hand om den. Och jag tror att jag är på god väg i rätt riktning.

Så hade jag haft bilder på mig från idag så hade jag infogat ännu en av dem här. Det hade varit en bild som visade min spegelbild. Den hade visat en glad tjej som förhoppningsvis utstrålar ett visst hopp om att allt kommer att lösa sig. Den bilden hade visat en kropp som inte är perfekt men som är smärtfri just nu. Den hade visat mig.

Annonser

En bild, en melodi och en känsla

Har du någonsin haft en sång som liksom fastnat i hjärnan och som går på repeat?

Jag går ofta omkring och sjunger för mig själv här hemma, kör jag bil så tillhör det liksom rutinen att sjunga högt för mig själv. Jag har nästan alltid en sång som liksom går på repeat inuti min skalle. Just nu heter sången Smile och är min favoritlåt för tillfället. En låt som handlar om att det som egentligen betyder något är gratis och att vi borde ta vara på det goda i livet och le mer. Det är den låter som cirkulerar där inne just nu.

Just nu är det dock väldigt mycket som cirkulerar där inne tillsammans med musiken. Många kroppsdelar och hur de fungerar, med andra ord väldigt mycket anatomi och fysiologi. Sen flyger det förbi ett ansikte med jämna mellanrum, ett varmt ansikte, ett snällt ansikte. Leendet gör mig lugn och jag vet att allt ska bli bra och kommer lösa sig. Tänk att ett ansikte med en tillhörande känsla kan göra så mycket. Jag vet att jag kan klara av tentan på fredag och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad för allt stöd jag får från människor omkring mig.

Så jag har en melodi som ger mig glädje, en bild av en person som ger mig värme och en känsla av hopp om framtiden. Detta är en bra vecka, en väldigt bra vecka.

Dami Im – Smile heter låten jag gå och nynnar på om du vill höra. 🙂

Medmänsklighet

Hur ofta hör du av dig till någon utan någon speciell anledning bara för att säga till dem att du tycker om dem och tycker att dem är fantastiska? Hur ofta ringer du upp dina nära och kära bara för att berätta för dem att du älskar dem? Eller skickar du sms till dina vänner bara för att säga att dom betyder mycket för dig? Jag gör det alldeles för sällan.

Hur ofta ger du människor i din omgivning beröm för något de gjort? Det kan vara att de just framförde en bra redovisning eller sjöng fint eller helt enkelt lagade god mat. När gav du någon beröm senast? Jag är dålig på det.

När visade du med handlingar att du tycker om någon senast? När köpte du blommor till din käraste, kramade din mamma eller kanske plockade in i diskmaskinen efter en middag hos en vän senast? Kramas gör jag så ofta jag kan, men annars är jag dålig på det också.

Ibland tror jag att vi tar varandra för givet, eller egentligen tror jag att vi gör det alldeles för ofta. Vi glömmer bort att höra av oss, vi glömmer att via medmänsklighet. Vi är så upptagna idag att vi glömmer bort dem vi har runt omkring oss. Vi ser inte främlingen i gatuhörnet utan springer förbi och vi hinner knappt med våra familjer och vänner. Vi behöver sakta ner. Vi behöver hitta tid till dem vi älskar och bryr oss om, men även dem vi inte känner. Glöm inte att höra av dig ibland, messa bara för att säga hej och lämna en komplimang. Detta kräver inget av dig men kan förändra en hel dag för någon annan. Mer medmänsklighet åt folket! ❤

kram-1

Fri från djungeln

Smink – check.
Alla hårstrån infångad och tillrättalagda – check.
Andedräkt – check.
Deo – dubbel check.
Parfym för att maskera nerverna – check igen.
Har jag glömt något nu? Säkert!

Har du varit på dejt någon gång? Det har jag, och följer du min blogg här så vet du att jag nätdejtat ett tag. Jag har de senaste åren träffat en och annan främling över den där lika krystade fikan eller middagen. Jag har gått omkring en massor och druckit mängder med te. Jag har spelat minigolf och tyvärr förlorat mer än jag vunnit (de är helt enkelt inte min sport) och jag har sett filmer på bio. Jag har prövat en massa olika varianter på dejter och lärt mig en himla massa om mig själv men även om andra. De lilla kruxet är att jag är väldigt bra på första dejter, men mindre bra på andra. Den slutsatsen jag dragit från detta är (och jag är ju lite chockad över att det tog mig såhär lång tid för mig att inse de) att nätdejting är verkligen inte min grej. Allt dessa dejter ger är ångest till följd av nervositet och dåligt samvete varje gång man måste förklara för någon att ”tyvärr är jag inte intresserad”. De roligaste är ju när man väl är intresserad av någon och får den där responsen ”du är underbar, men…”, den är alltid lika rolig. Så nu är de slut. Jag tror inte han finns på internet utan jag misstänker att han finns i den ”verkliga” världen. Vem vet, vi kanske redan har träffats.

image

with love! ❤

Livet som timvikarie

Det har varit lite för tyst här på bloggen den senaste tiden. Jag har nog egentligen ingen bra anledning till varför. Jag har ”huvudbloggat” en del men de inläggen kommer ju väldigt sällan hela vägen till själva bloggen. För att vara helt ärlig så har det inte hänt så väldigt mycket spännande i mitt liv sen sist. Jag jobbar fortfarande med att bli klar med min sista tenta på sjuksköterskeutbildningen och jobbar samtidigt som timvikarie. Jag älskar mitt jobb men jag längtar så enormt till den dag då jag är klar med allt och har en fast inkomst. Det är få saker som tär så mycket på en person som att vara timvikarie och inte ha full koll på sitt eget liv liksom.

Igår var det söndag och efter eftermiddagens gudstjänst så brukar vi ha after church, så även igår. Mycket trevligt och mysigt häng. När folk började droppa av så satte jag mig vid en utav mina goda vänner och han frågade mig om den kommande veckan. ”Hur jobbar du i veckan” frågade han. Och jag var tvungen att svara att jag har ingen aning alls, för så är det. Jag hade ingen aning om jag kommer få jobba något i veckan men jag hoppas att telefonen ska ringa. Jag har varit timvikarie i så många år nu att jag liksom vant mig vid att inte ha någon koll men jag tror även att stressen över att inte veta sitter på insidan och liksom gnager. Jag har svårt att boka tider med mina vänner för jag vill inte binda upp mig ifall de skulle ringa från jobbet. Jag vill ju inte behöva avboka något till följd av jobbet men samtidigt vill jag inte säga nej om de ringer. Jag älskar mitt jobb så jag är inte bitter alls för att jag måste gå till jobbet och välja bort saker ibland, jag har nämligen de bästa kollegorna man kan ha och jag trivs som fisken. Men trots de så ser jag fram emot sommaren nu när jag får ett schema att gå efter och hösten när jag kommer ha en anställning på en avdelning.

Ni vet när man gjort en sak under en längre period och en dag så känner man att nu är jag klar med detta. Har ni upplevt den känslan? Jag har jobbat som timvikarie på olika sätt i ungefär 6 år och nu känner jag mig klar med det. Jag är redo att bli anställd och få en heltidstjänst med en fast lön varje månad. Jag ser fram emot möjligheten att kunna planera mitt liv, få betald semester och kunna vara sjuk utan att det drabbar mig ekonomiskt. Det är nyttigt att jobba men att vara timvikarie kan vara tufft. Nu har jag prövat det, nu vill jag gå vidare.