Vart ska jag börja? Det var flera år sedan jag skrev något här i min blogg. Att blogga, är det fortfarande något man gör? Jag vet att jag tyckte det var så skönt att ha den här bloggen att kunna skriva av mig på när livet behövde det. Men sen började jag gospellinjen och under det året hittade jag även mannen som nu är min klippa och sedan snart 2 månader tillbaka även pappan till min alldeles egna dotter. Min dotter, dem orden får min kropp att bubbla som sockerdricka och jag blir alldeles varm. Lilla O, hon som helt plötsligt givit mig en ny titel och roll i livet. Jag kan inte komma ihåg exakt när men sålänge jag kan minnas så har jag haft ett mål i livet och det är att bli mamma. Det är den enda dröm jag egentligen haft. Att få bli någons mamma. Att få skapa en människa att älska och vägleda genom livet. Och nu är de verklighet. Hon finns. Min alldeles egna dotter. Mitt barn. Himmel vilken grej. Att vara gravid var för mig fantastiskt, jag älskade att bygga en människa. Jag kände mig som en superkvinna, snygg, stark och iofs också ganska otymplig men de fick inte stopp på mig. Jag hade tur. Jag mådde oförskämt bra förutom foglossningar som gjorde att jag fick bli sjukskriven 1 månad tidigare än planerat. Men jag är tacksam att jag kunde jobb 100% i 6 månader i allafall. Hela graviditeten har jag kännt mig så lugn. Jag har liksom haft en målbild och inte ens när förlossningen började var jag orolig. Det är som att jag visste att allt kommer bli bra. Visst jag var nervös och visst jag har haft dagar då jag haft panik för jag trott att jag inte kännt någon rörelse men majoriteten av dagarna har varit bra. Min sambo sa de att han visste inte att man kunde vara gladare än vad jag är i vanliga fall men gravida-jag är ju bara glad och skrattar hela tiden. Hormonerna var verkligen mina vänner för se mesta. Tro mig jag grät också men ofta var de pga en serie eller film jag sett. Fick t.ex inte kolla på Greys anatomy för det innebar enbart tårar. Men annars i de stora hela så hade jag tur med min graviditet och det slutade ju med att jag nu är i startgroparna till de största äventyret jag någonsin givit mig ut på. Jag är en mamma och jag njuter av bebisbubblan något så enormt mycket. Även de dagar då allt jag vill göra är att lägga lilla O brevid mig och bara sova bort allt. Men de är de värt. Hon är fantastisk. De bästa jag gjort.
Fikatjejen 