Kalla fötter och svettiga dagar

En helt vanlig sommar kväll i Jönköping. Jag sitter med min dator i knät i min underbart rosa soffa. Fönstret är öppet med hopp om att temperaturen ska sjunka i lägenheten, den lägenhet som från och med 1 augusti står på mig. Livet går så fort ibland och jag är rädd att jag inte hinner med. Det känns som det var alldeles nyligen som jag tog studenten, men samtidigt känns det som en evighet sedan det hände. Jag är inte samma tjej som jag var då. Då hade jag ångest minst en söndag i månaden och nu bor jag själv och älskar det. Då var jag osäker på om hur folk såg mig, idag vaknar jag varje morgon och ser mig själv i spegeln och tänker ”hej snygging”. Jag vet att det låter som om jag är egocentrerad, men de är mitt sätt att ta mig förbi det faktum att jag lika gärna skulle kunna stå och peka på allt som kunde varit fel. Jag väljer varje morgon att vara positiv och det gör att de flesta dagar blir bra.

I sommar som ni säkert vet jobbar jag som undersköterska på onkologen. Det är ett minst sagt utmanande jobb och om jag inte hade vaknat varje morgon och valt att le så hade jag aldrig orkat detta. För dig som inte vet vad man gör på en onkologi avdelning så kan jag berätta att man jobba med människor som har cancer. Alla som kommer till oss är inte dödligt sjuka, långt ifrån alla är det, utan de flesta är under behandling. Men det vi gör är att bistå med sjukvård då de får biverkningar på behandling eller om de blir så pass dåliga att de behöver palliativ vård. Det är alltså ett tungt jobb, men samtidigt givande och lärorikt. Det som dock skrämmer mig är att om 6 månader ska jag examineras och då bli sjuksköterska och jag känner mig långt ifrån klar. Det börjar bli så nära nu. Snart står jag där och är klar, men jag känner mig inte färdig. Hur ska detta gå?! Igår när jag cyklade hem från jobbet kom jag på mig själv med att tänka tanken ”har jag valt rätt jobb, ska jag verkligen bli sjuksköterska?”. Det är ju perfekt att detta kommer nu när jag spenderat snart 4,5 år av mitt liv med att kämpa för detta. Kalla fötter. Jag är livrätt för vad som väntar.

Jag är 24 år. I 18 år har jag på ett eller annat sätt gått i skolan. Jag har studerat och pluggat, gjort tentor och prov, jag har skrivit uppsats efter uppsats och tagit mig igenom kurser. 18 år är väldigt lång tid. I Januari ska jag göra något annat. Jag ska på riktig börja jobba. Mitt liv kommer inte cirkulera kring skolan utan kring mig själv och mitt jobb. Jag kommer arbeta. En ny fas i livet väntar och jag är livrädd för att jag ska göra bort mig och inse att jag är på helt fel plats. Allt detta snurrar runt i mitt huvud tills jag kommer in till en patient och börjar prata med hen och får ett leende tillbaka som tack för att jag bryr mig om hen. Då vet jag att jag är på rätt ställe, då vet jag att jag valt rätt. Jag ska bli Sjuksköterska.

Annonser

forgive and move on

Sometimes all you have to do is forgive the ashole that hurt you.
Not for his sake but for your own good.
Sometimes you have to forgive so that you can leave it behind you and move on.

There will be times when all you want to do is scream and hit stuff.
Do that then.
Scream loudly and hit your pillow or maybe throw it on the ground.
Pain is made to be felt.

It will hurt for a while, but when you give it some time it will get better.
You will be happy again.
You will laugh again and love again.
The pain won’t win the fight against your heart.
You are stronger and you will have your life back again.

Don’t lose your hope!
Forgive and move on.

Min Augustus Waters

Söndag och jag har varit ledig. Det blev en fin, lugn dag med bland annat en tripp till A6 med fina Anna. Avslutade dagen med lite bio med mig själv. Jag har i flera veckor velat se filmen ”the fault in our stars” och ikväll har jag sett den.

Om du får möjlighet att se den filmen så borde du absolut se den. Det är en väldigt fin film som berör de flesta skulle jag tro. Få människor kommer ut ur den biografen utan att ha fällt en tår eller två. Fascinerades över hur många som satt och snyftade inne i lokalen. Det är en film som berör och till och med gör ont att se under vissa delar. Men historien är underbar. Jag är ju en utav de blödigaste människorna jag känner och inte alls förvånad över att jag satt och snyftade genom praktiskt taget hela filmen. Kärlekshistorien i sig är en dröm och de är svårt att inte önska sig en kärlek som Hazels och Augustus. Att få älska någon och bli älskad av någon med hela hjärtat som om det var som luften man andas. Så vackert och så underbart. Deras historia så fin och Augustus var mannen med alla orden. Tänk om den mannen fanns på riktigt. Tänk att få vara någons Hazel. Fast utan all sjukdom och hemskhet. För en gång skull få leva i drömmen. Tänk att få ha sin egen Augustus Waters.

 

Hmm den ska bort…

Jag tycker inte om att slänga saker eller radera saker. Jag är rädd att något som jag kommer sakna ska gå förlorat. Men ibland måste man ju rensta bland all skit som lägger sig i vråna. Ibland kan man till och med behöva rensa bland folk. För att vara mer exakt så kan man behöva rensa bland vänner på sociala medier så som Facebook. Men de känns ju värre.

Även fast de är svårt så försöker jag ta en runda och rensa någon gång per år. Försöka bara ha mina ”verkliga” vänner på fb, eller i allafall dom jag faktiskt känner. Jag har över 600 vänner på Facebook och jag kan lova att jag pratar knappast med alla 600 ens någon gång i månaden. Men några av dem hoppas jag kunna träffa igen och hålla kontakten med. Vänner är fina grejer man aldrig kan få för många utav.

Otur i kärlek

Jag tror att vi alla känner den där personen som nog aldrig varit singel. Hen som alltid verkar ha en partner och är sådär äckligt smålycklig. Den där personen som säger att de är skönt att vara singel men som aldrig riktigt hinner vara singel fören det finns en ny person i deras liv. Jag känner denna personen. Jag har varit avundsjuk på denna personen. Jag har önskat att jag var hen. Har inte alla singlar de ibland?

Somliga dagar tror jag att jag har haft otur när det kommer till kärlek. Jag har mött min beskärda del av skitstövlar. Killen som vet att jag är kär i honom men som håller mig på lagom avstånd för att slippa ett förhållande. Killen som flörtar och verkar oskyldig men som är motsatsen. Killen som säger alla rätt saker för att få mig på fall och sedan försvinner. Killen som säger sig vara förälskad och helt plötsligt slutar svara när jag försöker nå honom. Jag har mött kräk förklädda till fina killar. För i samma sekund den fina killen slutar svara på sms eller mail eller i telefonen utan att säga varför blir han ett kräk. Att lämna någon ovetande i andra enden är tortyr. Det är som att lämna någon kvar på kroken och sedan bara gå. Det gör asont. Och jag lovar att det finns tjejer som gör samma sak.

Om du ska dissa någon, säg de till dom. Förklara varför ni inte kan ses mer eller varför det inte funkar. Hjälp dem gå vidare. Det gör ondare att sitta och vänta och undra än att få det svart på vitt. Jag vet, jag har varit på båda sidor.

Men vad gör dom andra med tur för att ha sådan tur då? Jag tror intd som funderar så mycket utan låter de ske. En dag i taget. Ett steg i taget. Lev lite! Man kan inte ägna sitt liv åt att leta. Personen kommer att dyka upp och då kommer det ge sig. Men fram till dess måste man leva.

image