Sjukskrivning…var är min ork?

Helt plötsligt började orden bli blurriga. Namn på personer jag känner försvann. Enkla uppgifter blev kluriga. Minnet svek mig. Min kropp började helt enkelt säga ifrån. Stressnivån hade varit för hög för länge och jag behövde en paus. En paus på riktigt. Men vem har tid att pausa? Inte jag! Måste jobba, måste ditt och datt. Ska bara göra en sak till och sen kan jag pausa. Det har ju funkat innan men nu sa det stopp. Nu kom tårarna så fort jag nämnde ordet trött. Jag sov ovanligt mycket men reflekterade inte över det. Nu var krafterna på upphällningen. Så helt plötsligt fanns det bara en utväg…sjukskrivning. 

Jag älskar min kropp och mig själv. Under en allt för lång tid har jag struntat i hur viktigt det är att pausa ibland. Man behöver en paus ibland! Så nu tar jag min paus om så bara för en vecka. Min fokus är vila och skratt. Umgås med människor som ger mig positiv energi och glädje för att fylla på reserverna. Detta är min prio. Jag är min prio nummer 1 och det är på tiden. Nu är det tid att må bra igen och hitta orken att vara mig själv. Man måste inte gå in i den där väggen för att inse att en paus är nödvändig, ibland behöver man bara känna doften av den.

Var är du när jag behöver dig?

En sten i brösten. En grop i magen. Rummet är för tyst. Det känns som om rummet blir mindre. Panik! Känslan som säger att jag måste ut. Tårarna visar på att något är fel, men jag är inte ledsen. Allt händer så fort. På med tjocktröjan och ut ur lägenheten. Tar cykeln och bara drar iväg. Inget mål. Behöver luft! Vad händer? Behöver space! Så tomt men ändå trångt.

Nu behöver jag dig. Nu hade jag behövt din hand i min eller dina armar omkring mig. Ni hade jag behövt dig. Men var är du? Jag vet inte ens vem du är men jag saknar dig här ikväll.