Att höra de värsta hos en person

Har du läst ett meddelande och blivit stött över tonen som personen har emot dig? Hallå varför är personen så arg på mig? Jag har ju inget gjort! Personen är inte i samma rum som dig. Ni har inte träffats idag, inte ens den senaste veckan, men ändå kan du veta med vilken ton personen skriver för personen använder inga emojis eller så är det precis det som personen gör. Har du hamnat i en situation där du just så blivit frustrerad och sedan när du mött personen i fråga insett att det var ju inte alls så personen menade? Vi är ju så bra på att läsa varande i textform, eller är vi verkligen det?

Jag kan erkänna att jag är då inte bra på att läsa folk i meddelandeform. Jag är tillsammans med en man som inte använder emojis alls. De enda tillfällena då han använder sig av figurer är när han skämtar och då är det väldigt tydligt. Det går inte att misstolka. Men jag har nog insett att i och med att jag blir äldre så vill jag prata med folk. Jag som ändå är uppvuxen med msn (föregångaren till messenger) och sms, men även suttit i timmar i telefon med mina vänner. Jag har lärt mig den hårda vägen att diskussioner ska man inte ta vi en chat. Bättre med ett gruppsamtal eller varför inte ses på riktigt helt enkelt. Man slipper så många missförstånd. Men vi är nog alldeles för stressade för att hinna boka tider och verkligen ses, vi tar det hellre på messenger i en grupp där. Varför? Det är snabbare. Det jag dock märkt är att jag tror att vår förmåga att kunna läsa varandra när vi ses blivit sämre, till och med sämre än vad den redan var. Vi har liksom inga figurer att förlita oss på i det verkliga livet. Det är ju så sällan någon blinkar och räcker ut tungan när dem skämtar, det finns inga hjärtan, blommor eller leende solar eller för den delen gula ansikten med olika ansiktsuttryck. Människor kan vara ledsna eller sårade utan att det sprutar tårar ur ögonen på dem. Trots allt detta så är det som att vi hör saker när folk pratar utan att det faktiskt är det dem säger. Vi hör dolda budskap. Och sen blir vi stötta eller upprörda utan att ifrågasätta eller fråga vad dem menar. Det kanske bara är jag som märker detta? Kommunikationen som innan var klurig är nu svår då det finns så många sätt att kommunicera på. Hur gör man rätt? Jag vet inte. Men jag tror att vi måste låta oss höra det bästa hos människor istället för det värsta. Precis som att man kanske borde se de bästa hos människor till motsatsen är bevisad. Jag tror att det är ett litet steg emot att göra världen bättre. Men vad vet jag egentligen.

 

This is me

Detta är jag. Mitt BMI säger att jag är överviktig. Mina knän och höfter håller med. Men det jag ser i spegeln är en mjukis. Jag älskar min mage. Mina bröst. Min rumpa. Dom är fantastiska. Mitt hår är sådär busigt som jag vill ha de. Det har liksom sitt eget liv. Mitt ansikte kanske inte är perfekt men jag gillar mina ögon och mitt leende. Jag gillar de för att jag kan göra andra glada med dem. Jag gillar mina öron. Jag gillar min röst. Jag gillar mig. Jag har bara en av mig själv. Det finns bara en som jag. Och jag väljer att varje dag älska personen i spegeln. I början krävde de övning. Nu är de lätt. För hon i spegeln är jag och jag är ganska så bra faktiskt. Ganska mycket bra. Heja mig!

En gång i månaden…FRUSTRATION

En gång i månaden börjar min kropp att blöda, helt utan att jag kan kontrollera det. Och precis som när man blöder så vill man ju att det ska sluta blöda så fort som möjligt och i vanliga fall brukar ett plåster hjälpa till. Nu är det så att jag kan inte stoppa blodet som rinner ur mig. Jag kan inte sätta på ett plåster utan måste vänta tills det är klart. Så jag använder tamponger och bindor för att försöka hindra blodet från att färga alla kläder jag har på mig. Har jag sagt att jag jobbar i vården? Rött blod syns VÄLDIGT bra på vita kläder. Så minsta lilla misstanke eller risk för blod leder till mer bindor eller tamponger. Detta händer alla kvinnor. Alla använder inte tamponger och alla använder inte bindor, en del av oss använder menskoppar. Men en sak som är säker är att vi måste betala för detta. Jag måste var och varannan månad köpa nya produkter. Menskoppen går att återanvända, vilket gör att får man den att fungera sparar man mängder med pengar men om man som jag inte riktigt har tid att lära sig använda menskoppen så blir mensen en dyr ”naturlig” börda.

Hur är det möjligt att mensskydd ska vara så dyra? Varför ska jag varje månad behöva betala för något jag inte kan kontrollera? Jag blir så trött. Varför?!

Hitta hem

Nu har jag bott i Malmö i snart 4 månader. Jag tycker om Malmö. Det är en fin stad med en otrolig mix av människor. Jag älskar att leva samboliv med mannen jag mest drömt om. Tänk vilken dröm att få bo med en person som är i princip allt jag skrivit om i alla dessa år som singel. Han är verkligen en bra match för mig. Livet känns väldigt bra. Men nu när jag bott här ett tag så börjar jag inse att det saknas något. Jag saknar det som inte gick att packa ner i väskor när jag flyttade från Jönköping. Det som saknas i Malmö är människorna jag lämnade i Jönköping. Jag finner att jag saknar kvällarna med lifegroupen, kvällar fyllda med skratt, gott fika och goda samtal. Jag saknar fika med mina tjejer på condeco eller de olika temafesterna hemma i lägenheten med alla de människorna jag tycker så mycket om. Jag saknar torsdagar på scout och söndagar i kyrkan där man möts av leenden och varma kramar från barnen på kidz. Jag saknar det.

Det är nog tid att hitta lite mer vardagsaktiviteter här nere. Punkt ett – en kyrka, jag har hittat en kör men jag behöver en kyrka också. Någon som känner till Malmö och vet vilka kyrkor som är värda att kolla upp?

Singel vs Sambo

Ni vet det där sköna känslan när man har sovmorgon och inte behöver ställa klockan utan kan sova länge. När man jobbar inom vården är det inte alltid självklart att man bara jobbar måndag-fredag utan ofta så har man någon ledig dag mitt i veckan. Och som singel är ju det helt underbart. Man kan vakna när man vill och sen äta frukosten i lugn och ro, kanske ta en promenad och bara tänka på sig själv. Som sambo spelar det ingen roll om jag ställt klockan. Vid kl.07.30 ringer min kärastes klocka, vilken han inte vaknar av då han sover som om han var gjord av cement. Så vid kl.07.30 vaknar jag och då väcker jag honom. Nu råkar jag inte ha några problem alls med att somna om och min sambo är den finaste så det är inga problem längre. Men det tog en stund att vänja sig.
När jag flyttade in i min egna första lägenhet så var tystnaden det som jag tyckte var jobbigast. Jag hade ingen att prata med på dagarna och ingen som kunde förklara att alla ljud inte var någon som ville mig något ont (det var på den tiden då jag kollade mycket på crime-serier). Men man vänjer sig vid tystnaden och efter ett tag uppskattar man tystnaden väldigt mycket. Man börjar tycka det är väldigt skönt att komma hem till den tysta lägenheten. Som sambo är man inte själv längre av förklarliga själ. Helt plötsligt så är det alltid någon hemma när jag kommer hem sent på kvällarna. Alltid någon att prata med om allt. Vi har kanske inte samma smak när det kommer till serier och hans intresse för film är inte exakt samma som mitt, men vi löser det. Ibland får det ju helt enkelt bli att han kollar på en serie på sin dator och jag en annan på min. Det är inte fel, det är en kompromiss som ibland kan behövas göras, dock väldigt sällan då vi brukar hitta en film som passar båda.
Jag som singel älskade min säng, allt utrymme och mitt stora täcke var något av de bästa jag visste. Att kunna rulla in mig i mitt dubbeltäcke och se på film eller läsa böcker var helt fantastiskt. Jag brukade skämta om att jag inte behövde en pojkvän för jag hade mitt täcke. Som sambo har jag en lika stor säng och ett lika stort täcke, men jag har även en pojkvän med en tendens att ta upp lite mer än halva sängen när han sover och ibland även täcket. Sen att jag alltid somnar först är ju en annan sak. Nu ska jag inte vara sådan. Jag fick pröva att sova utan honom för några veckor sedan i typ 4 nätter, usch! Jag tycker det är jätteskönt att slippa rulla in mig i mitt stora täcke för att bli varm och för att inte känna mig så ensam. Att ha honom liggande bredvid mig i sängen varje kväll när jag somnar är något av de bästa jag vet. Det var längesen jag kände mig så trygg varje kväll.

Jag inser ju att jag hade kunnat hålla på såhär i evigheter om hur bra det var att vara singel och hur bra det nu är att vara sambo. Jag trivdes väldigt bra som singel i min lilla lägenhet på andra våningen i Jönköping. Jag trivdes som fisken bland alla mina ljus och i min rosa soffa. Visst jag har fått lämna min rosa soffa bakom mig och fått begränsa mitt användande av ljus i lägenheten (vänta bara till hösten är här) och vi pratar fortfarande om vart mina färgklickar ska få finnas i lägenheten. Men vi har bara bott ihop i lite mer än 2 månader. Sakta men säkert så landar pusselbitarna. Sambolivet passar mig precis lika bra som singellivet gjorde, till och med lite bättre för nu har jag ju min egen knäppgök här hemma.

4 kg

Mitt BMI visar på övervikt. Mina knän gör ont ibland och jag orkar inte lika mycket som jag brukade göra. Jag vet att jag bara de senaste 2 åren gått upp en hel del i vikt. JAg mår inte bra av det, min kropp mår inte bra av det. De senaste året var ett roligt år men jag gick upp en hel del i vikt till följd av för lite rörelse. Men efter ett besök hos min barnmorska så fick jag kontakt med hälsoenheten i Malmö och där fick jag kontakt med en dietist. Jag var lite nervös innan för jag var rädd för vad hon skulle säga om mina matvanor. Men när vi väl började prata så insåg jag ganska snart att jag vet egentligen exakt vad jag behöver göra och vad som är bra för mig. Jag insåg också att min situation inte var hopplös utan med små lätta justeringar så kunde jag äta lite bättre och på så vis vara på god väg till att gå ner lite i vikt och må bättre fysiskt. Så sagt och gjort. Var 5e vecka träffade jag min dietist och satte upp små mål. Tog bort chips/godis, la till mer grönsaker, köpa nyckelhålsmärkta flingor och bröd, såg över min frukost på jobbet, mer frukt. Det är inte lätt att ändra rutiner, men med små förändringar så kan man komma långt.

Jag har sedan jag började gått ner 4 kg. Mitt mål är 20 kg. Mitt mål är inte att bli smal, för jag trivs med min kropp. Men min kropp behöver bli lättare för att jag ska kunna fungera och göra det jag vill fysiskt. Jag älskar mina kurvor mina bröst och min rumpa är något jag är enormt stolt över. Men jag behöver tänka på min hälsa och min kropp igen. Lägga fokus på att stärka min kropp genom att äta bättre och träna mer. Men jag tänker inte börja någon diet eller räkna kalorier, det är inte så jag kommer må bättre. Jag mår bättre med mina justeringar. Små, lätta saker.

Skrivkramp

Jag har funderat länge på vad jag ska skriva. Det är som att jag fått slut på saker att skriva om nu när jag inte är singel längre. Jag som alltid haft fullt med saker som cirkulerar i mitt huvud. Men nu står det stilla. Nu cirkulerar det inte lika mycket längre. Kanske måste hitta något nytt att blogga om. Men frågan är vad? Vad kan jag skriva om? Några idéer? Kan behöva lite hjälp.