Kärlek

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägget. Hur börjar man ett inlägg där man vill förklara för någon att du är värd långt mer än vad du tror?

Jag är 26 år. Jag har dejtat ”på riktig” sen jag var 18 år kanske. Jag har i allafall varit aktiv på dejtingsidor sen dess och drömt om att hitta den där kärleken. Den där kärleken, vad betyder det egentligen? Jag hade en bild när jag var yngre. Han skulle vara omtänksam, snäll, rolig och charmig men först och främst skulle han älska mig alla dagar i veckan oberoende hur jag såg ut eller på vilket sida jag hade vaknat.Han skulle vilja ta hand om mig precis som jag vet att jag skulle vilja ta hand om honom. Han skulle alltid vilja hålla min hand och vara mig nära. Detta var min tanke och riktlinje. Men när man dejtat ett tag så börjar man glömma. Skyll det på desperation eller på förlorat hopp men den tanke jag hade blev helt plötsligt inget mer än just en tanke. Jag började liksom kompromissa med mig själv. Man behöver ju inte hålla handen när man går på stan bland folk, räcker ju med att gå bredvid varandra eller på lagom avstånd. Man kan såklart sitta på var sin sida av soffan utan att det är något avgörande och att han inte vill ha mina ben i sitt knä är inget konstigt. Att han tvivlar på mig för att jag inte hänger på gymmet 7 dagar i veckan är ju inte konstigt, jag borde träna mer. Han är ju charmig ibland och omtänksam också, man måste inte skämma bort den man älskar. För han älskar ju mig…eller?

Det är så lätt att förminska sig själv. När man träffat flera killar som bara tar dig för givet på ett eller annat sätt så blir det svårt att älska sig själv. Det är svårt att se det just då, men känns det fel så är det förmodligen inte helt rätt. Det finns många där ute som inte kommer se dig eller älska dig så som du förtjänar. En del behöver öva på det och en del vet helt enkelt inte hur man gör. Men en snäll kille med glimten i ögat som vill ge dig världen och lite där till är utan tvekan bättre än killen som ger dig kosttillskott och bantningspiller på din födelsedag första året ni är tillsammans (nej jag anser inte att det är en bra present till någon man tycker om). Varför vill vi alltid ha den där farliga killen när vi kan få någon som vill hålla om oss när vi mår dåligt? Vi är alla värda det bästa, tjejer som killar! Vi är ALLA värda någon som älskar oss varje dag i veckan, även på tråkiga tisdagar. Nu skriver jag utifrån min syn som tjej men kan tror säkert ni män kan råka på liknande problem. Vi behöver visa för dem vi älskar hur mycket vi älskar dem. Det skadar inte att hålla handen. Älskar man varandra så borde man vilja hålla handen kan jag tänka mig. Jag vet precis vems hand jag vill hålla och den handen tänker jag hålla så ofta jag kan.

Kompromissa inte med dig själv. Du är värd det bästa när det kommer till kärlek.

 

När hjärtat säger till på riktigt

Hur många inlägg har jag inte skrivit om hur kärlek är svårt och klurigt? Hur många dikter om hur jag saknar en honom utan att riktigt veta vem han är? Hur många bloggar med fokus på att han finns där ute och att han kommer dyka upp när man minst anar det? Jag vet inte hur många gånger jag suttit och pratat med en god vän om kärlek och killar/tjejer och hört mig själv säga att den rätte dyker upp när man minst anar det och allt man behöver göra är att sluta leta. Jag har också vid ett flertal tillfälle fått höra att chansen att vi redan träffats är ganska stor. Men inte kunde jag veta att det faktiskt kunde stämma in på mig.

När jag flyttade till Glimåkra för att gå på folkis så var min plan att detta skulle få bli ett år då jag tog en paus från män och fokuserade på mig själv. Jag tänkte inte dejta alls under detta året och, som ni som läst min blogg innan vet så slutade jag nätdejta i våras. Jag hade tröttnat på dejter som aldrig blev mer än just dejter. Så jag bestämde att detta skulle få bli min paus. Jag flyttade till en litet samhälle i Skåne, bättre paus kan man knappast få. Jag hann gå här i lite mer än en vecka när en killkompis sent en kväll började skicka sms. Vi brukar prata typ sådär en gång om året och vi har känt varandra i ca 7 år. Vi har väl aldrig varit nära vänner men han är alltid kul att skriva med och jag har alltid haft en särskilt öga för honom sedan första dagen vi sågs och vi har alltid väldigt trevligt ihop. Han råkar bo i här nere i södern och vi skämtade lite om att jag borde höra av mig när jag var i krokarna nu när jag ändå bodde i Skåne jag också. Inte visste vi då att vi ca 2 månader senare skulle ses själva för första gången, (vi har nämligen aldrig träffats bara han och jag) och att vi skulle vara ute och gå en hel natt. Eller att vi båda två haft ett särskilt öga för varandra. Han hade nämligen alltid tyckt om mig precis som jag tyckt om honom. Tänka sig. Inte visste vi i augusti att vi i oktober skulle blir kära eller att vi i november skulle bli tillsammans.

Nu vill jag inte påstå att jag är bevis på något sätt, men jag har faktiskt både hittat kärlek i en person som redan fanns i mitt liv sedan 7 år tillbaka OCH det hände när jag slutade leta. Jag har alltså bevis på att faktiskt kan hända. Jag är så otroligt glad. Jag har hittat en pärla, en dröm och jag tänker njuta av pirret i magen och den där fluffiga känslan ett bra tag nu. Så jag får väl ursäkta om alla inlägg på sociala medier på ett eller annat sätt handlar om honom och om mina blogginlägg är smått inspirerade av hur underbar han är. Vad kan jag säga, kärleken kommer när man minst anar det.

”När hjärtat säger till, då får huvudet säga vad det vill”

img_20161203_131724

Var är du när jag behöver dig?

En sten i brösten. En grop i magen. Rummet är för tyst. Det känns som om rummet blir mindre. Panik! Känslan som säger att jag måste ut. Tårarna visar på att något är fel, men jag är inte ledsen. Allt händer så fort. På med tjocktröjan och ut ur lägenheten. Tar cykeln och bara drar iväg. Inget mål. Behöver luft! Vad händer? Behöver space! Så tomt men ändå trångt.

Nu behöver jag dig. Nu hade jag behövt din hand i min eller dina armar omkring mig. Ni hade jag behövt dig. Men var är du? Jag vet inte ens vem du är men jag saknar dig här ikväll. 

Hur svårt kan de va?

Har du någon gång pratat med en vän och insett att hen nog tycker om dig mer än som en vän? Har du samtidigt insett att du tycker om hen på samma sätt men helt plötsligt känt dig blyg och osäker på vad du nu ska göra?

Jag är en social och utåtriktad person som i de flesta fall vet hur jag ska göra för att ta kontakt med människor. Jag jobbar inom vården vilket gör att jag varje dag pratar med människor och socialkompitens är ett måste. Hur är det då möjligt att så fort jag hamnar i en situation där jag misstänker att någon gillar mig eller att jag gillar dem så låser sig tungan? Jag vet hur man börjar en konversation, men vet tydligen inte hur man gör det med någon som intresserar mig. Är jag ensam om detta fenomen? Jag misstänker att jag inte är det. Hur svårt ska det vara att säga ”hej” och sen fortsätta prata och se vart de leder? Så farligt kan de ju inte vara, men ändå känns de läskigt. Konstig känsla. Det är inte lätt att ta sig ur sin bekvämlighetszon alla gånger men det är ju ett måste ibland.

”Hej. Hej! Hej där!”

dsc_1507.jpeg

Tomt på kontaktlistan

Nej min kontaktlista är inte tom, den är full med människor. Men kvällar som denna så känns de som om listan vore tom för den där personen finns inte med på listan. Jag vill skriva ett meddelande men det finns liksom ingen mottagare.

När man hänger på dejtingsidor finns det alltid någon, alltid någon som svarar. Man får bekräftelse på att man existerar och komplimanger som pekar på att man gör något rätt. Allt du behöver göra är att svara på meddelanden och vara allmänt trevlig. Problemet är att detta i många fall är väldigt ytligt. Profilerna säger att de söker mer än bara utseende men alla vet att det är bilden man ser först och texten ger bilden mer karaktär. Du tror att du är dig själv men det är bara en fasad och ett spel och är du inte försiktig så förlorar du mer än vad du vinner. Det är en balansgång och det är väldigt lätt att falla. Sen är de beroendeframkallande. Alla komplimanger och de faktum att det, som jag skrev innan, alltid finns någon som svarar gör det svårt att slita sig helt. Jag har nog varit ifrån de i några veckor och nu känns de tomt. Jag skulle kunna skriva till vem som hällst men jag saknar den där han.

Vissa kvällar känns kontaktlistan tom och ikväll är det en sådan kväll.

image

En bild, en melodi och en känsla

Har du någonsin haft en sång som liksom fastnat i hjärnan och som går på repeat?

Jag går ofta omkring och sjunger för mig själv här hemma, kör jag bil så tillhör det liksom rutinen att sjunga högt för mig själv. Jag har nästan alltid en sång som liksom går på repeat inuti min skalle. Just nu heter sången Smile och är min favoritlåt för tillfället. En låt som handlar om att det som egentligen betyder något är gratis och att vi borde ta vara på det goda i livet och le mer. Det är den låter som cirkulerar där inne just nu.

Just nu är det dock väldigt mycket som cirkulerar där inne tillsammans med musiken. Många kroppsdelar och hur de fungerar, med andra ord väldigt mycket anatomi och fysiologi. Sen flyger det förbi ett ansikte med jämna mellanrum, ett varmt ansikte, ett snällt ansikte. Leendet gör mig lugn och jag vet att allt ska bli bra och kommer lösa sig. Tänk att ett ansikte med en tillhörande känsla kan göra så mycket. Jag vet att jag kan klara av tentan på fredag och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad för allt stöd jag får från människor omkring mig.

Så jag har en melodi som ger mig glädje, en bild av en person som ger mig värme och en känsla av hopp om framtiden. Detta är en bra vecka, en väldigt bra vecka.

Dami Im – Smile heter låten jag gå och nynnar på om du vill höra. 🙂

Medmänsklighet

Hur ofta hör du av dig till någon utan någon speciell anledning bara för att säga till dem att du tycker om dem och tycker att dem är fantastiska? Hur ofta ringer du upp dina nära och kära bara för att berätta för dem att du älskar dem? Eller skickar du sms till dina vänner bara för att säga att dom betyder mycket för dig? Jag gör det alldeles för sällan.

Hur ofta ger du människor i din omgivning beröm för något de gjort? Det kan vara att de just framförde en bra redovisning eller sjöng fint eller helt enkelt lagade god mat. När gav du någon beröm senast? Jag är dålig på det.

När visade du med handlingar att du tycker om någon senast? När köpte du blommor till din käraste, kramade din mamma eller kanske plockade in i diskmaskinen efter en middag hos en vän senast? Kramas gör jag så ofta jag kan, men annars är jag dålig på det också.

Ibland tror jag att vi tar varandra för givet, eller egentligen tror jag att vi gör det alldeles för ofta. Vi glömmer bort att höra av oss, vi glömmer att via medmänsklighet. Vi är så upptagna idag att vi glömmer bort dem vi har runt omkring oss. Vi ser inte främlingen i gatuhörnet utan springer förbi och vi hinner knappt med våra familjer och vänner. Vi behöver sakta ner. Vi behöver hitta tid till dem vi älskar och bryr oss om, men även dem vi inte känner. Glöm inte att höra av dig ibland, messa bara för att säga hej och lämna en komplimang. Detta kräver inget av dig men kan förändra en hel dag för någon annan. Mer medmänsklighet åt folket! ❤

kram-1