En vanligt uppdatering

Så kom det en till stressperiod. Två veckor av konstant pluggande och väldigt lite tid till annat. Det är en uppsats som ska vara inne på fredag/lördag och en som ska göras nästa vecka. Sen var det ju den där kompletteringen och en massa plugg inför omtentan om två veckor. Ja men vist känner jag det där stora gråa molnet som hänger över mig just nu. Så är det. Jag önskar att jag visste att jag kunde klara allt detta utan problem, men just nu är jag rädd att tentan kommer bli lidande. Det är inte alltid en dans på rosor att plugga på högskolan. Just nu känns det lite tungt måste jag erkänna. Om jag ändå hade en plan som gjorde att jag hade koll på tentan som jag ska göra om. Det är egentligen bara den som oroar mig. Jag MÅSTE klara den! Jag har inte tid att kugga den. Jag har andra tentor som jag måste göra också. Det finns så mycket som jag behöver göra. Jag önskar att jag hade en plan.

Förutom detta moln över mitt huvud så rullar livet på ganska bra just nu. Jag trivs med mitt liv. Jag älskar att solen har återvänt till Jönköping och att jag varje morgon möts av solstålarna som leker på trägolvet i min lägenhet. Jag har grävt fram mina vår/sommar-klänningar från garderoben igen och pumpsen är framme och redo för att plåga mina stackars fötter. Men vill man vara fin får man lida pin som de säger. Jag tänker samla solsken, tänker spara energi för att överleva de mörka och gråa. Men nu så har mörkret lagt sig över Jönköping och jag borde nog även jag ta och sova. Så jag önskar dig en bra vecka och sen får vi se när jag får tid att uppdatera min blogg igen.

Annonser

Den obotliga sms-bombaren

Du sitter där med mobilen liggande på bordet framför dig. Det liksom kliar i fingrarna och i huvudet formas orden som du vet att du skulle vilja skicka. Men du vet att du redan skickat ett sms för typ 5 minuter sedan. Du vet att personen på andra sidan säkert redan läst det och antingen valt att inte svara eller så sitter personen och inte vet vad hen ska skriva som svar. Den lilla chansen finns också att personen inte alls sett ditt sms, denna chans känns dock mycket mindre och högt osannolik. Vi lever ju ändå i en tid då alla praktiskt taget håller i sina mobilen hela tiden, så personen borde sett ditt sms. Ja för det måste ju vara så, eller hur? Så är det.

5 minuter till går. De var nog de längsta 5 minuterna i hela ditt liv. Du vet att om du skickar ett sms till nu skulle du kunna ses som tjatig och det vill vi ju inte. Men vad kan det skada. Nu ska vi se, vad skrev du innan? Det kanske behöver förtydligas? Det kanske behöver skrivas annorlunda och mindre ”creepy”. 2 minuter senare är nästa sms skickat och mobilen är kastad på sängen för att minska frestelsen lite. någon minut går och nu hör du hur mobilen lät så du kastar dig över rummet för att kolla om du fått svar. Det är…MAMMA! SUCK! Jaha, okej svarar på hennes sms och bara för säkerhets skull kollar igenom sms:et man skickade för mindre än 5 minuter sedan. Inte skicka ett till nu! Lägger tillbaka mobilen på sängen. Måste vara cool och inte bry sig om mobilen. Ta det lugnt. 2 minuter senare piper mobilen igen. Det är säkert mamma igen så nu får mobilen ligga kvar.

Efter 20 plågsamma minuter och på vägen tillbaka från toan så slinker mobilen med till soffan igen. Det var inte mamma…skit skit SKIT! Var cool nu! Okej, vad skrev hen? Svarar och lägger ifrån sig mobilen. Inte skriva mer nu.

Och proceduren gå om igen. En hel kväll i värsta fall. Svårt att bota. Allt man vill göra är att göra rätt och säga rätt saker. Och sen inser man hur töntigt det blev och hur fel det kan ha blivit. Men gjort är gjort.

Min kyrka

Om jag skulle förklara min relation till kyrkan och vem jag var utifrån den så skulle jag vilja säga att jag är en kyrkråtta. Jag är en utav de ungarna som växt upp i en kyrka och sprungit kring i källaren medans de vuxna var på gudstjänsten. Jag är en församlingsunge. Eller jag var en i allafall.
Jag kommer från en liten håla med en liten kyrka och en liten församling. Ett ställe där alla känner alla. En plats där man först möts i hallen/kapprummet för att tillsammans ta plats i kyrksalen. En plats där man efter gudstjänsten fikade tillsammans och diskuterade livet och det som sagts. En familj på ett sätt. De andra ungarna var som mina syskon. Och på sätt och vis är dom det fortfarande. Men vi är vuxna nu.

Jag har sedan jag lämnade det lilla samhället försökt hitta en kyrka där jag kännt mig som hemma. En kyrka som ger mig samma trygghet som kyrkan hemma gjorde. En kyrka där jag skulle vilja att mina barn växer upp. Men jag har inte riktigt vetat vad jag letat efter. Fören idag.
Jag har varit en del av andra kyrkor. Jag har kännt en trygghet men något har saknats. Och idag fann jag den sista pusselbiten.

Jag insåg att jag har letat efter en kyrka där man träffas i hallen/kapprummet och tillsammans går in i kyrksalen. En kyrka där man hälsar på varandra, tar i hand eller kramas och säger hej på riktigt. En kyrka där man mer än bara nickar åt varandra. En kyrka där man ser varandra och visar det fullt ut. Jag är rädd att stora kyrkor som varit aktiva länge missar den väldigt viktiga pusselbiten. Att mötas redan i foajén kan vara det som gör skillnad tror jag. Kyrkan jag var i idag må vara ny men de hade satt fingret på de viktigaste punkterna, hur man får en person att känna sig välkommen. Fånga dem i hallen och inte bara (om ens då) efter mötet. Fånga dem i hallen och följ upp under fikat.

Hur fyller vi våra kyrkor? Vi visar att vi finns och sen ser vi till att se de nya, rädda, nyfikna människorna som söker sig till vår gemenskap. Vi vill vara öppna för alla och att alla ska känna sig välkomna, men då måste vi säga välkommen och visa att vi ser dem också! Vi måste mötas i hallen och sedan gå tillsammans in i kyrksalen.

Kärlek

Känslan av att det pirrar i kroppen.
Sockerdricka i blodkärlen.
Bubblande skratt som bara vill ut.
Fjärillar som flyger omkring i magen.
Det fåniga leendet som inte tycks gå att stoppa.
Känslan av att vilja krama någon hela tiden.
Känslan i att huden saknar känslan av att bli berörd.
Känslan av att sakna dig.
Av att älska dig.

Komplex

Alla har vi dem. Antingen är de den stora rumpan, ögonen, rösten, händer, fötter eller ja egentligen vad som hällst. Det jag gillar minst med min kropp måste vara mina vader. Anledningen är att dom hindrar mig från att kunna ha stövlar. Egentligen älskar jag min kropp. Jag hade ibland önskat att den var två storlekar mindre dock.

Tänk om jag kunde få trivas i min kropp, äta vad jag vill och ändå kunna köpa bh i en vanlig affär. Eller kunna köpa vanliga stövlar med hög kant, det skulle vara kul. Men jag trivs ju i denna kroppen och då får man prioritera annorlunda eller ta tag i livet. Men att inte kunna köpa en bra bh i en vanlig butik stör mig. Eller någon av de där söta bh:arna i de där roliga färgerna. Nej dom finns inte i min storlek.

image

image

Tänk om dessa fanns i min storlek? Det hade varit kul. För hur mycket jag än går ner i vikt så kommer jag aldrig få så små bröst, det tvivlar jag starkt på! Sådant är livet.