Ord

De finns dagar då ord inte känns tillräckliga. Ibland önskar jag att man kunde visa vad som hände inuti mitt huvud. Varje dag ser jag något som får mig att le men jag kan inte förklara varför. Jag skulle vilja påstå att Gud har givit mig en lekplats stor som världen. Här får jag leva varje dag och njuta av hans solstrålar och vackra natur.

Jag är så otroligt lyckligt lottad. Jag är omringad av fantastiska människor. Jag har ett jobb som ger mig glädje och vänner som ger mig kärlek och lycka. Min familj är min stadiga grund och min trygga hamn. Och min tro är mitt ankare och styrka. Allt detta formar mig och gör mig lycklig och hel. Jag önskar jag kunde beskriva hur lycklig jag känner mig när jag tänker på det. Ni gör mig hel! Tack Gud för mitt liv.

image

image

Annonser

Till honom.

Med varje hjärtslag.
Älskar jag dig.
I varje andetag.
Älskar jag dig.
I varje tanke.
Finns du min älskade.
Enda ut i fingertopparn.
Älskar jag dig.
I varje rörelse.
Älskar jag dig.

Som att dela en kropp.
Du känner mig.
Som att dela en hjärna.
Du vet hur jag tänker.
Som att dela ett hjärta.
Du vet hur jag känner.
Som att dela ett liv.
Du och jag.

En till mig och en till väskan

De kan vara ganska kul att åka buss. Man ser så mycke saker och kan observera beteenden utan att verka konstig. Till exempel de där med att när man åker buss så kan man inte sitta brevid någon annan, nej sätet brevid är paxat för min väska.

Hur ofta händer de inte att man stiger på bussen och de förata du gör är att slänga väskan på sätet brevid. Inte alltid för att slippa att sitta brevid någon utan mer för att det är en rutin. Men detta är något de flesta gör. Väskan kan tydligen inte vara på golvet utan ska sitta på en egen ”stol”. Jag gör själv detta ofta. Och nu när jag funderar på de så är de ganska komiskt. Ofta gör jag de för att jag är trött och orkar inte trängas men mer ofta har jag ingen anledning.

Jag tänker försöka vara lite mer osvensk och placera väskan i knät eller på golvet. Vill du göra mig sällskap?

image

Vaddå bekväm? Jag trivs här.

Lediga helger betyder ofta att jag får extra tid till att tänka och fundera på saker som fått vänta. Denna helgen har gått i singellivets tecken. Det är snart ett år sedan jag blev singel. Ett väldigt konstigt år har passerat. Ett år som jag tror förändrat mig en del, om inte fysiskt så i allafall psykiskt.

För första gången på väldigt länga så trivs jag bra med var jag befinner mig och känner inga större behov av att leta efter något mer. Jag har ett hem där jag trivs, ett jobb som jag älskar och vänner som gör mig lycklig. Jag sover gott om nätterna och är glad på dagarna. Jag kan sitta i soffan och njuta av att de är tyst och lugnt omkring mig. De är mer sällan jag har en känsla i magen som säger att något saknas. Det är som om jag börjar bli lite bekväm i mitt singelliv. Jag trivs bra med mina tider och rutiner. Men vist saknar jag de gulliga sms:en och personen som ler när jag dansar omkring i köket när jag diskar.

Jag blir nästan lite rädd att jag håller på att bli lite för bekväm med singellivet. Jag är liksom inte riktigt van vid att må helt bra mentalt. Min kropp är redo att falla ihop vilken sekund som hällst, den står i beredskap redo att hindra fallet. Men jag är inte påväg ner, jag är påväg upp. För en gång skull så är jag trygg i mig själv. Jag älskar personen som syns i spegeln och vet att hon kan göra vad hon vill bara hon vågar chansa. Jag är redo att chansa med mitt välbefinnande och min lycka som mål. Min resa har bara börjat och jag är redo vad som sker runt kröken. BRING IT ON!

Fuck cancer!

Varje gång jag hör att någon med cancer dött så knyter det sig i magen på mig. Jag känner kalla kårar över ryggen och måste genast kolla om magen signalerat att något är fel under dagen. Inte för min egen skull utan för att jag är eller rättare sagt var närstående till någon med cancer. Hon är friskförklarad och har varit cancerfri i flera år nu så jag är lugn. Men ändå gör det ont i mig att ens tänka tanken att förlora någon man älskar så högt.

När det var aktuellt så var jag nog för liten för att förstå allvaret i de hela, men jag vet att jag tänkte att allt kommer lösa sig. Jag vet att jag inte ens kunde föreställa mig att hon skulle kunna gå bort. Det fanns liksom inte i mig att kunna tro att någon jag älskade skulle kunna gå bort av denna hemska sjukdom, cancer. Och hon överlevde ju. Allt på grund av att bröstcancern hittades tidigt och av att man ständigt forskar i detta ämne. Jag vill inte ens tänka på vad som skulle kunna ha skett om cancern hade hittats senare. Hon är frisk nu!

Det är oktober. Den första riktiga höstmånaden men också den rosa månaden. Denna månad sänder vi en extra tanke till bröstcancerforskningen. Jag ber dig nu att göra ditt bästa för att stödja forskningen. Du behöver inte lägga ut hundralappar, men 20 eller om de är 25 kronor kan du lägga ut för att köpa dig ett rosaband. Ett band där pengarna går till cancerforskningen. Snälla jag ber dig! Du kanske är man och tycker att bröstcancer är en kvinnosak, ja men tänk då på alla kvinnor i din närhet. Du kanske är kvinna och tror att detta inte kommer hända dig, men tänk om det gör de, vill du då inte ha ett bot som gör dig frisk? Oberoende vem du är så ber jag dig att göra de lilla. Köp ett rosaband, eller köp flera. Vi känner alla någon som på något sätt drabbats av cancer, om de så är personligen eller som anhörig. Genom att skänka pengar kan vi hjälpa forskningen att nå nya framgångar. Låt oss hjälpas åt!

 

Jag skulle valt andra skor…

När jag var mindre hade jag en idé om att jobba på ett ställe där jag kunde gå i klackar hela dagen. När jag blev äldre och började använda klackar så insåg jag hur kul och jobbigt det är att gå i klackar. En hel dag på tå känns i fötterna. Det finns skor med klack som funkar men i min dröm var det inga kilklackar direkt.

När man är på stan och går förbi kvinnor som går från jobbet eller liknande så kan jag inte annat än att undra om de ångrar sig. Nu talar jag om kvinnor i klackskor alltså. Jag undrar om de ångrar sitt val av skor och längtar hem till tofflorna. Undrar om dom önskar att de kunde gå i gympadojor på jobbet?

Själv har jag valt ett yrke som kräver ordentliga skor. Det går knappast att jobba i skor med klack inom hemtjänsten eller som sjuksköterska. Så jag har ett liv i sandaler, gympadojor och sköna skor framför mig. Jag kommer ju längta till tillfällen då jag kan gå i mina klackar som ligger i garderoben, men jag kommer inte ångra valet av skor. Men jag kommer längta hem till tofflorna och soffan ibland tror jag. 😉

image