Den obotliga sms-bombaren

Du sitter där med mobilen liggande på bordet framför dig. Det liksom kliar i fingrarna och i huvudet formas orden som du vet att du skulle vilja skicka. Men du vet att du redan skickat ett sms för typ 5 minuter sedan. Du vet att personen på andra sidan säkert redan läst det och antingen valt att inte svara eller så sitter personen och inte vet vad hen ska skriva som svar. Den lilla chansen finns också att personen inte alls sett ditt sms, denna chans känns dock mycket mindre och högt osannolik. Vi lever ju ändå i en tid då alla praktiskt taget håller i sina mobilen hela tiden, så personen borde sett ditt sms. Ja för det måste ju vara så, eller hur? Så är det.

5 minuter till går. De var nog de längsta 5 minuterna i hela ditt liv. Du vet att om du skickar ett sms till nu skulle du kunna ses som tjatig och det vill vi ju inte. Men vad kan det skada. Nu ska vi se, vad skrev du innan? Det kanske behöver förtydligas? Det kanske behöver skrivas annorlunda och mindre ”creepy”. 2 minuter senare är nästa sms skickat och mobilen är kastad på sängen för att minska frestelsen lite. någon minut går och nu hör du hur mobilen lät så du kastar dig över rummet för att kolla om du fått svar. Det är…MAMMA! SUCK! Jaha, okej svarar på hennes sms och bara för säkerhets skull kollar igenom sms:et man skickade för mindre än 5 minuter sedan. Inte skicka ett till nu! Lägger tillbaka mobilen på sängen. Måste vara cool och inte bry sig om mobilen. Ta det lugnt. 2 minuter senare piper mobilen igen. Det är säkert mamma igen så nu får mobilen ligga kvar.

Efter 20 plågsamma minuter och på vägen tillbaka från toan så slinker mobilen med till soffan igen. Det var inte mamma…skit skit SKIT! Var cool nu! Okej, vad skrev hen? Svarar och lägger ifrån sig mobilen. Inte skriva mer nu.

Och proceduren gå om igen. En hel kväll i värsta fall. Svårt att bota. Allt man vill göra är att göra rätt och säga rätt saker. Och sen inser man hur töntigt det blev och hur fel det kan ha blivit. Men gjort är gjort.

Glädjen i att komma hem

Någon klok människa sa en gång att ett hem är där ditt hjärta bor. Mitt hjärta bor på många ställen. Det bor i Jönköping bland allt vimmel och alla underbara människor som jag har omkring mig där. Det bor bland mina gamlingar på jobbet och i min lilla lägenhet på 25 kvadrat. Sen finns det såklart det självklara hemmet. Det är där jag är just nu.

Det är i de där gulvita huset i det där lilla samhället där jag bott stora delar av mitt lilla liv. Det är där man kan hitta glädje och värme och massvis med kärlek under ett och samma tak. Det är där jag har vuxit upp och dit jag flyr när världen känns upp och ned. Det är mitt första hem. Det är där min familj bor. Det är hemma hos min mamma och pappa och mina syskon såklart! Glädjen i att komma hem hit är obeskrivlig. Här är man alltid välkommen och alltid trygg. Inget ont kan nå mig här. Här mår jag bra. Här är jag hemma.

Världens bästa Mamma!

Den 10 februari 1962 föddes en tjej som skulle växa upp till att bli världens bästa mamma. Min mamma alltså om du inte redan förstog det. Vi har denna helgen en sort ”tre dagar av födelsedagsfirande” bara för henne. Ígår åt vi gott och umgicks hela dagen, hon fick presenter och sen gick vi på bio på kvällen. Idag gör vi glass i hennes nya glassmaskin och sen ska vi äta ute och sen blire chill framför melodifestivalen ikväll. I morgon ska vi ut och rida. Detta är en sjukt bra helg. Grattis Mamma! Jag älskar dig!

Puss på dig!