Kärlek

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägget. Hur börjar man ett inlägg där man vill förklara för någon att du är värd långt mer än vad du tror?

Jag är 26 år. Jag har dejtat ”på riktig” sen jag var 18 år kanske. Jag har i allafall varit aktiv på dejtingsidor sen dess och drömt om att hitta den där kärleken. Den där kärleken, vad betyder det egentligen? Jag hade en bild när jag var yngre. Han skulle vara omtänksam, snäll, rolig och charmig men först och främst skulle han älska mig alla dagar i veckan oberoende hur jag såg ut eller på vilket sida jag hade vaknat.Han skulle vilja ta hand om mig precis som jag vet att jag skulle vilja ta hand om honom. Han skulle alltid vilja hålla min hand och vara mig nära. Detta var min tanke och riktlinje. Men när man dejtat ett tag så börjar man glömma. Skyll det på desperation eller på förlorat hopp men den tanke jag hade blev helt plötsligt inget mer än just en tanke. Jag började liksom kompromissa med mig själv. Man behöver ju inte hålla handen när man går på stan bland folk, räcker ju med att gå bredvid varandra eller på lagom avstånd. Man kan såklart sitta på var sin sida av soffan utan att det är något avgörande och att han inte vill ha mina ben i sitt knä är inget konstigt. Att han tvivlar på mig för att jag inte hänger på gymmet 7 dagar i veckan är ju inte konstigt, jag borde träna mer. Han är ju charmig ibland och omtänksam också, man måste inte skämma bort den man älskar. För han älskar ju mig…eller?

Det är så lätt att förminska sig själv. När man träffat flera killar som bara tar dig för givet på ett eller annat sätt så blir det svårt att älska sig själv. Det är svårt att se det just då, men känns det fel så är det förmodligen inte helt rätt. Det finns många där ute som inte kommer se dig eller älska dig så som du förtjänar. En del behöver öva på det och en del vet helt enkelt inte hur man gör. Men en snäll kille med glimten i ögat som vill ge dig världen och lite där till är utan tvekan bättre än killen som ger dig kosttillskott och bantningspiller på din födelsedag första året ni är tillsammans (nej jag anser inte att det är en bra present till någon man tycker om). Varför vill vi alltid ha den där farliga killen när vi kan få någon som vill hålla om oss när vi mår dåligt? Vi är alla värda det bästa, tjejer som killar! Vi är ALLA värda någon som älskar oss varje dag i veckan, även på tråkiga tisdagar. Nu skriver jag utifrån min syn som tjej men kan tror säkert ni män kan råka på liknande problem. Vi behöver visa för dem vi älskar hur mycket vi älskar dem. Det skadar inte att hålla handen. Älskar man varandra så borde man vilja hålla handen kan jag tänka mig. Jag vet precis vems hand jag vill hålla och den handen tänker jag hålla så ofta jag kan.

Kompromissa inte med dig själv. Du är värd det bästa när det kommer till kärlek.

 

När hjärtat säger till på riktigt

Hur många inlägg har jag inte skrivit om hur kärlek är svårt och klurigt? Hur många dikter om hur jag saknar en honom utan att riktigt veta vem han är? Hur många bloggar med fokus på att han finns där ute och att han kommer dyka upp när man minst anar det? Jag vet inte hur många gånger jag suttit och pratat med en god vän om kärlek och killar/tjejer och hört mig själv säga att den rätte dyker upp när man minst anar det och allt man behöver göra är att sluta leta. Jag har också vid ett flertal tillfälle fått höra att chansen att vi redan träffats är ganska stor. Men inte kunde jag veta att det faktiskt kunde stämma in på mig.

När jag flyttade till Glimåkra för att gå på folkis så var min plan att detta skulle få bli ett år då jag tog en paus från män och fokuserade på mig själv. Jag tänkte inte dejta alls under detta året och, som ni som läst min blogg innan vet så slutade jag nätdejta i våras. Jag hade tröttnat på dejter som aldrig blev mer än just dejter. Så jag bestämde att detta skulle få bli min paus. Jag flyttade till en litet samhälle i Skåne, bättre paus kan man knappast få. Jag hann gå här i lite mer än en vecka när en killkompis sent en kväll började skicka sms. Vi brukar prata typ sådär en gång om året och vi har känt varandra i ca 7 år. Vi har väl aldrig varit nära vänner men han är alltid kul att skriva med och jag har alltid haft en särskilt öga för honom sedan första dagen vi sågs och vi har alltid väldigt trevligt ihop. Han råkar bo i här nere i södern och vi skämtade lite om att jag borde höra av mig när jag var i krokarna nu när jag ändå bodde i Skåne jag också. Inte visste vi då att vi ca 2 månader senare skulle ses själva för första gången, (vi har nämligen aldrig träffats bara han och jag) och att vi skulle vara ute och gå en hel natt. Eller att vi båda två haft ett särskilt öga för varandra. Han hade nämligen alltid tyckt om mig precis som jag tyckt om honom. Tänka sig. Inte visste vi i augusti att vi i oktober skulle blir kära eller att vi i november skulle bli tillsammans.

Nu vill jag inte påstå att jag är bevis på något sätt, men jag har faktiskt både hittat kärlek i en person som redan fanns i mitt liv sedan 7 år tillbaka OCH det hände när jag slutade leta. Jag har alltså bevis på att faktiskt kan hända. Jag är så otroligt glad. Jag har hittat en pärla, en dröm och jag tänker njuta av pirret i magen och den där fluffiga känslan ett bra tag nu. Så jag får väl ursäkta om alla inlägg på sociala medier på ett eller annat sätt handlar om honom och om mina blogginlägg är smått inspirerade av hur underbar han är. Vad kan jag säga, kärleken kommer när man minst anar det.

”När hjärtat säger till, då får huvudet säga vad det vill”

img_20161203_131724

Boom…Grattis!

Helt plötsligt sa det pang och flödet på facebook och instagram invaderades med bilder på bebismagar och lyckliga blivande föräldrar. Tydligen kommer det dimpa ner en massa barn i min bekantskapskrets de kommande månaderna och jag är så väldigt glad för er skull. Grattis till detta underbara tillskott!

Jag är inte redo att själv bli mamma och mitt liv är bra rörigt och inte optimalt för ett barn, men det gör inte att jag inte känner ett litet hugg i bröstet när bilderna poppar upp i flödet. Jag är genuint glad för er skull, det är jag verkligen, men jag är också lite avundsjuk kan jag erkänna. Jag önskar att jag också hade en bit av den lyckan. När livet känns rörigt så gör vissa saker ondare än vad dem hade gjort annars. Min enda stora dröm här i livet, den dröm som jag haft längst, är att någon gång få bli mamma. Just precis nu vet jag att det kommer att dröja några år till innan det blir aktuellt och det är okej, men ibland är jag rädd att det aldrig kommer hända. Livet är så oförutsägbart och man kan inte ha koll på allt av förklarliga skäl. Allt jag kan göra är att drömma. Så jag tänker fortsätta att drömma och hoppas. Och jag kommer fortsätta att glädjas åt att mina bekanta och vänner får möjlighet att uppleva det mirakel som ett nytt barn är.

Att möblera om i livet

När jag var liten så möblerad jag om på mitt rum några gånger om året. Det var mitt sätt att förnya och ge lite förändring i det som annars såg likadant ut. Jag älskade att flytta runt på möbler och se rummet ur en annan synvinkel. 

Jag flyttade hemifrån första gången när jag började på bibelskola på en folkhögskola i Östergötland. Så långt hemifrån hade jag aldrig bott och nu skulle jag helt plötsligt bo själv i ett litet rum och dela två toaletter, två duschar och ett kök med 10 främlingar i ett år. Jag är en social människa men detta gjorde mig väldigt nervös ska jag erkänna. Nu gick det jättebra och jag fick möjlighet att träffa ett helt gäng med fina människor och lära mig massor. Möblerna hade nog prövat att stå emot alla väggar i rummet innan jag flyttade ut. Efter det året flyttade jag hem igen vilket då var jätteskönt tyckte jag, att komma tillbaka till mina rutiner där hemma liksom. Men i samma veva så kom jag även in på högskolan och jag visste att inom kort skulle jag flytta hemifrån, vilket jag gjorde i slutet av december 2010. Då hade jag fått tillgång till min egna studentlägenhet och allt jag behövde dela var köket. Jag älskade den lilla lägenheten och jag fick under de åren jag bodde där vara med om en massa. Jag har haft lägenheten full med nollor och faddrar, jag har showat loss med mina änglar i Showtime, jag hann till och med vara kär och tokig i den lilla lägenheten. Men i samma soffa som jag första gången föll så tog det slut. Då var det tid att möblera om igen.

När saker tar slut kan man behöva en förändring om det så är en ny frisyr eller nya möbler, något som visar på att man går vidare för att bevisa för sig själv att det går. 

Ett tag efter att jag blivit singel började lägenheten kännas för liten och främmande och jag insåg att nu räckte det inte att möblera om längre utan jag behövde något nytt. Helt plötsligt dök de där smset upp i min mobil från en väninna till mig ”vist söker du ny lägenhet?” och det var så jag hamnade där jag är idag, i min lilla grotta på andra våningen. Jag har bott här i några år nu och mina möbler står fortfarande på samma plats, i alla fall i sovrummet/vardagsrummet. Det finns inte samma möjlighet att möblera om här vilket gör att det kliar lite i min kropp. Och nu tror jag att det är på tiden att kanske hitta något nytt, kanske till och med hitta en ny stad till hösten? Jag tror jag är redo för ett nytt äventyr.

IMG_20160518_181929

 

 

Att snart vara klar…

Jag har pluggat till sjuksköterska i en mindre evighet. Jag har återigen fått det klart för mig att praktik är mitt ämne mer än teori och är ämnet inte intressant eller känns relevant så blir de svårt. Är det mycket som ska läras in teoretiskt så blir de också svårt. Hur som hällst är mållinjen nära nu så då tänkte jag skriva om något jag saknat under dessa åren på högskolan.

Innan jag började på högskolan älskade jag att läsa. Under min tid på folkhögskolan så hade jag helger då jag slukade 2-3 böcker utan problem. Jag älskade att sitta eller ligga och läsa romaner om kärlek, relationer och äventyr. Det var lugnande och liksom ett perfekt sätt att fly lite från vardagen. När jag började högskolan försvann detta intresse. Jag var tvungen att läsa så mycke andra böcker som jag själv inte hade valt att mina egna böcker fastnade i hyllan och började samla damm. Jag kom igång och läste lite förra sommaren för att hålla mig vaken på nätterna men kan knappast skryta om att jag läste mycket. Detta har varit ett av mina mål nu när jag är klar, att kunna komma igång och läsa igen, för jag har saknat det. Så idag var jag nere på stan och gick in i bokhandeln och kände den där känslan av att jag var på jakt efter något att läsa igen. Hör och häpna jag fick med mig en bok hem. Så nu får vi se om den hamnar i min hylla, eller om jag lägger den brevid sängen.

image

Medmänsklighet

Hur ofta hör du av dig till någon utan någon speciell anledning bara för att säga till dem att du tycker om dem och tycker att dem är fantastiska? Hur ofta ringer du upp dina nära och kära bara för att berätta för dem att du älskar dem? Eller skickar du sms till dina vänner bara för att säga att dom betyder mycket för dig? Jag gör det alldeles för sällan.

Hur ofta ger du människor i din omgivning beröm för något de gjort? Det kan vara att de just framförde en bra redovisning eller sjöng fint eller helt enkelt lagade god mat. När gav du någon beröm senast? Jag är dålig på det.

När visade du med handlingar att du tycker om någon senast? När köpte du blommor till din käraste, kramade din mamma eller kanske plockade in i diskmaskinen efter en middag hos en vän senast? Kramas gör jag så ofta jag kan, men annars är jag dålig på det också.

Ibland tror jag att vi tar varandra för givet, eller egentligen tror jag att vi gör det alldeles för ofta. Vi glömmer bort att höra av oss, vi glömmer att via medmänsklighet. Vi är så upptagna idag att vi glömmer bort dem vi har runt omkring oss. Vi ser inte främlingen i gatuhörnet utan springer förbi och vi hinner knappt med våra familjer och vänner. Vi behöver sakta ner. Vi behöver hitta tid till dem vi älskar och bryr oss om, men även dem vi inte känner. Glöm inte att höra av dig ibland, messa bara för att säga hej och lämna en komplimang. Detta kräver inget av dig men kan förändra en hel dag för någon annan. Mer medmänsklighet åt folket! ❤

kram-1

Prins och bästavän?

Hur många gånger har man hört att man inte ska leta efter kärleken utan att den kommer hitta dig när du minst anar det? Jag har hört det många gånger. Det är lätt att säga det men förstår du egentligen vad det betyder? För mig personligen så har jag haft svårt att förstå det uttalandet. Jag tycker det är tråkigt att vänta och om jag kan skynda på processen så vill jag ju gärna försöka. Eller det var i allafall så jag tänkte fram tills ikväll.

Jag satt och bläddrade på fb när en bild swishade förbi. Något i stil med att ”din flickvän ska vara din prinsessa och bästa vän” och det fick mig att tänka till och helt plötsligt kändes letandet mindre meningsfullt. Om min blivande partner ska vara min bästa vän så är det ju helt hopplöst att leta efter honom. Ingen utav mina bästa vänner har jag hittat när jag letat efter dem utan dom har klivit in i mitt liv och helt plötsligt var det som om en pusselbit som varit försvunnet blev hittad. Jag och min vän R vet inte ens hur det kommer sig att vi idag är bästa vänner. Vi kommer inte ihåg det tillfället då vi insåg att vi var menade för varandra för det föll sig så naturligt. Och precis de tror jag på, jag tror att om man ska kunna leva ett helt liv med en människa så måste han/hon vara din bästa vän. Personen måste vara den personen som du vill berätta om din dag för, det måste vara hen som älskar dig även när hen fått se de mindre attraktiva sidorna. Jag vet att om jag ska kunna leva ihop med någon så behöver han kunna få mig att skratta och må bra och det är något jag tror är jätteviktigt i en relation. Men man ska även kunna diskutera de tuffa sakerna. Hen ska inte vara rädd för att torka tårar eller ha ovilja att ta hand om dig när du mår dåligt, snarare tvärt om. Din flickvän/pojkvän måste vara din prins OCH din bästa vän, det tror jag är bästa kombon.

Så se dig omkring. Hur många av dina bästa vänner har du letat efter för att finna? Vi kanske behöver lugna ner och och helt enkelt skapa möjligheter för oss själva att hitta den där bästa vännen. Och nej då menar jag inte att vi ska surfa in på fler dejting-sidor, även fast de kanske funkar för vissa, jag tror vi behöver skaffa oss sammanhang där v umgås med människor. Följ med kollegorna på aw, ta en danskurs, gå med i en kör, börja gå mer i kyrkan och då kanske pröva olika kyrkor tills du hittat rätt, gå med i en bönegrupp, börja träna på gym m.m. Vi behöver våga slita oss från våra skärmar där hemma och även den där saken vi alltid går omkring med i handen (läs mobiltelefonen). Vi behöver titta upp och se folk i ögonen och skapa möjligheter för att hitta nya vänner som kanske kan bli bästa vänner och vem vet, en dag kanske prinsen/prinsessan står där.

10424312_827776107297285_237647221001994565_n-600x600