När hjärtat säger till på riktigt

Hur många inlägg har jag inte skrivit om hur kärlek är svårt och klurigt? Hur många dikter om hur jag saknar en honom utan att riktigt veta vem han är? Hur många bloggar med fokus på att han finns där ute och att han kommer dyka upp när man minst anar det? Jag vet inte hur många gånger jag suttit och pratat med en god vän om kärlek och killar/tjejer och hört mig själv säga att den rätte dyker upp när man minst anar det och allt man behöver göra är att sluta leta. Jag har också vid ett flertal tillfälle fått höra att chansen att vi redan träffats är ganska stor. Men inte kunde jag veta att det faktiskt kunde stämma in på mig.

När jag flyttade till Glimåkra för att gå på folkis så var min plan att detta skulle få bli ett år då jag tog en paus från män och fokuserade på mig själv. Jag tänkte inte dejta alls under detta året och, som ni som läst min blogg innan vet så slutade jag nätdejta i våras. Jag hade tröttnat på dejter som aldrig blev mer än just dejter. Så jag bestämde att detta skulle få bli min paus. Jag flyttade till en litet samhälle i Skåne, bättre paus kan man knappast få. Jag hann gå här i lite mer än en vecka när en killkompis sent en kväll började skicka sms. Vi brukar prata typ sådär en gång om året och vi har känt varandra i ca 7 år. Vi har väl aldrig varit nära vänner men han är alltid kul att skriva med och jag har alltid haft en särskilt öga för honom sedan första dagen vi sågs och vi har alltid väldigt trevligt ihop. Han råkar bo i här nere i södern och vi skämtade lite om att jag borde höra av mig när jag var i krokarna nu när jag ändå bodde i Skåne jag också. Inte visste vi då att vi ca 2 månader senare skulle ses själva för första gången, (vi har nämligen aldrig träffats bara han och jag) och att vi skulle vara ute och gå en hel natt. Eller att vi båda två haft ett särskilt öga för varandra. Han hade nämligen alltid tyckt om mig precis som jag tyckt om honom. Tänka sig. Inte visste vi i augusti att vi i oktober skulle blir kära eller att vi i november skulle bli tillsammans.

Nu vill jag inte påstå att jag är bevis på något sätt, men jag har faktiskt både hittat kärlek i en person som redan fanns i mitt liv sedan 7 år tillbaka OCH det hände när jag slutade leta. Jag har alltså bevis på att faktiskt kan hända. Jag är så otroligt glad. Jag har hittat en pärla, en dröm och jag tänker njuta av pirret i magen och den där fluffiga känslan ett bra tag nu. Så jag får väl ursäkta om alla inlägg på sociala medier på ett eller annat sätt handlar om honom och om mina blogginlägg är smått inspirerade av hur underbar han är. Vad kan jag säga, kärleken kommer när man minst anar det.

”När hjärtat säger till, då får huvudet säga vad det vill”

img_20161203_131724

Hur svårt kan de va?

Har du någon gång pratat med en vän och insett att hen nog tycker om dig mer än som en vän? Har du samtidigt insett att du tycker om hen på samma sätt men helt plötsligt känt dig blyg och osäker på vad du nu ska göra?

Jag är en social och utåtriktad person som i de flesta fall vet hur jag ska göra för att ta kontakt med människor. Jag jobbar inom vården vilket gör att jag varje dag pratar med människor och socialkompitens är ett måste. Hur är det då möjligt att så fort jag hamnar i en situation där jag misstänker att någon gillar mig eller att jag gillar dem så låser sig tungan? Jag vet hur man börjar en konversation, men vet tydligen inte hur man gör det med någon som intresserar mig. Är jag ensam om detta fenomen? Jag misstänker att jag inte är det. Hur svårt ska det vara att säga ”hej” och sen fortsätta prata och se vart de leder? Så farligt kan de ju inte vara, men ändå känns de läskigt. Konstig känsla. Det är inte lätt att ta sig ur sin bekvämlighetszon alla gånger men det är ju ett måste ibland.

”Hej. Hej! Hej där!”

dsc_1507.jpeg

Tomt på kontaktlistan

Nej min kontaktlista är inte tom, den är full med människor. Men kvällar som denna så känns de som om listan vore tom för den där personen finns inte med på listan. Jag vill skriva ett meddelande men det finns liksom ingen mottagare.

När man hänger på dejtingsidor finns det alltid någon, alltid någon som svarar. Man får bekräftelse på att man existerar och komplimanger som pekar på att man gör något rätt. Allt du behöver göra är att svara på meddelanden och vara allmänt trevlig. Problemet är att detta i många fall är väldigt ytligt. Profilerna säger att de söker mer än bara utseende men alla vet att det är bilden man ser först och texten ger bilden mer karaktär. Du tror att du är dig själv men det är bara en fasad och ett spel och är du inte försiktig så förlorar du mer än vad du vinner. Det är en balansgång och det är väldigt lätt att falla. Sen är de beroendeframkallande. Alla komplimanger och de faktum att det, som jag skrev innan, alltid finns någon som svarar gör det svårt att slita sig helt. Jag har nog varit ifrån de i några veckor och nu känns de tomt. Jag skulle kunna skriva till vem som hällst men jag saknar den där han.

Vissa kvällar känns kontaktlistan tom och ikväll är det en sådan kväll.

image

Inombords.

Den där tryckande känslan över bröstet.
Ögonen är blanka och fuktiga.
I huvudet skriker någon högt.
Munnen är tyst.
Händerna känns kalla.
Hjärtat känns tungt.
Varför händer detta mig?

Hon ser honom på andra sidan gatan.
Flickan brevid honom är jättesöt.
Hon vill skrika.
Hon förstår inte.
Klumpen i magen växer.
Hon vill bara fly.
Känslan av panik växer.
Hon måste bort härifrån.
Vad är de som händer?

Hjärtat känns tungt.
Trycket över bröstet ett faktum.
I huvudet skriker någon.
Munnen är tyst.

image

Värmen i en famn

Klockan ringer och han kryper närmare.
Hans armar drar henne tätt intill hans varma kropp.
Hon kan känna hur han andedräkt smeker hennes nacke.
Båda vet att snart måste de lämna den varma trygga sängen.
Snart är det tid att återvända till verkligheten och alla måsten.
Men för någon minut ligger dom kvar tätt intill varandra.
Tiden står stilla och allt som finns är han och hon.
Ingen säger något.
Båda önskar att de kunde få ligga kvar.
Och så ringer klockan igen och tiden börjar åter igen att gå.

Baksidan

De är inte alltid lätt att leva. Men vad är vitsen med att de alltid ska vara lätt då? Vi behöver prövningar för att inte tröttna och för att känna oss som någon när vi tagit oss igenom dem. Sen finns det tillfällen då man hade hoppats att det hade funnits ett enklare och mindre smärtsamt sätt att ta sig vidare. Att bryta upp från någon man älskar är väl ett sådant tillfälle. Hur förklarar man för någon att man älskar dem men är inte kär i dem längre? Det finns inga bra sätt. Det du kan göra är att säga sanningen, för då kan du gå därifrån med vetskapen om att du inte ljugit.

En utav de sakerna som gör mig som mest ledsen är när jag måste såra någon eller göra dem illa. Jag är alltså inte lämpad för att göra slut med någon. Jag får så väldigt dåligt samvete då. Men sen är de bara att inse att man kan inte vara snäll när man gör de. Du kommer alltid vara en bitch eller elak när du gör de. Men sen måste man ju se till vad som är bäst för mig själv och personen man är tillsammans med. Är det bra i längden om ni är tillsammans?

De är aldrig lätt att göra slut med någon. Det kommer aldrig vara lätt. Ta en dag i taget. Sedan måste man tänka på att ett slut är inte en lösning man borde välja om man kan lösa problemen som gör att ni glider ifrån varandra. Ta vara på varandra. Älska varandra!

Puss på dig!

En weekend i Gbg

Det är söndagkväll, jag sitter uppkrupen i min säng med datorn i knät, glass i munnen och en film igång på tvn. Jag har en liten klump i halsen för att lägenheten är så tom och jag saknar mitt hjärta så väldigt mycket. Men på något konstigt vis ler jag ändå.

Jag har haft 5 dagar tillsammans med mitt hjärta och i helgen var vi i Göteborg och hade en hel helg bara med varandra. Vi bodde på hotell, åt ute, lekte på liseberg och shoppade massvis. Det blev en underbar helg och jag har skrattat så jag fått kramp i magen. Allt har varit precis som det ska vara och jag har varit så väldigt lycklig. Känslan när man får somna bredvid någon man älskar och vakna upp bredvid samma person och allt känns bara så rätt, det är den bästa känslan jag vet. Jag har inte känt mig såhär lycklig med någon innan. Mitt hjärta har hittat pusselbitar som länge varit borta och allt känns så väldigt bra. Jag känner mig så väldigt lyckligt lottad.

Flera gånger kommer vi fram till att vi känner varandra så väldigt bra även fast vi bara känt varandra i 7 månader. Inte viste jag att man kunde hitta någon som man klickar med så väldigt bra som jag har gjort med E. Han vet vad som får mig att le och vad som gör mig upprörd. Han kommer ihåg detaljer som jag själv glömmer, han lägger saker på minnet som ingen annan brytt sig om innan. Han ser mig för den jag är och tycker genuint om det. Han fascinerar mig. Kan jag ha hittat prins charming?

Jag kom på mig flera gånger i helgen, när jag såg andra tjejer flörta med E, jag kände hur det knöt sig i magen och att leendena jag gav dem sa ”håll dig borta, han är min”. Men mitt charmtroll till pojkvän log och presenterade mig för alla som om det var en självklarhet att jag var hans. Han såg inte dem, han hade bara ögon för mig. Så nu skryter jag om honom. För han är min. Bara min och ingen annan.

Tack mitt hjärta för en UNDERBAR helg! Jag älskar dig!

Mitt hjärta

(och här kom pussbilden)

Puss på dig!