Kärlek

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägget. Hur börjar man ett inlägg där man vill förklara för någon att du är värd långt mer än vad du tror?

Jag är 26 år. Jag har dejtat ”på riktig” sen jag var 18 år kanske. Jag har i allafall varit aktiv på dejtingsidor sen dess och drömt om att hitta den där kärleken. Den där kärleken, vad betyder det egentligen? Jag hade en bild när jag var yngre. Han skulle vara omtänksam, snäll, rolig och charmig men först och främst skulle han älska mig alla dagar i veckan oberoende hur jag såg ut eller på vilket sida jag hade vaknat.Han skulle vilja ta hand om mig precis som jag vet att jag skulle vilja ta hand om honom. Han skulle alltid vilja hålla min hand och vara mig nära. Detta var min tanke och riktlinje. Men när man dejtat ett tag så börjar man glömma. Skyll det på desperation eller på förlorat hopp men den tanke jag hade blev helt plötsligt inget mer än just en tanke. Jag började liksom kompromissa med mig själv. Man behöver ju inte hålla handen när man går på stan bland folk, räcker ju med att gå bredvid varandra eller på lagom avstånd. Man kan såklart sitta på var sin sida av soffan utan att det är något avgörande och att han inte vill ha mina ben i sitt knä är inget konstigt. Att han tvivlar på mig för att jag inte hänger på gymmet 7 dagar i veckan är ju inte konstigt, jag borde träna mer. Han är ju charmig ibland och omtänksam också, man måste inte skämma bort den man älskar. För han älskar ju mig…eller?

Det är så lätt att förminska sig själv. När man träffat flera killar som bara tar dig för givet på ett eller annat sätt så blir det svårt att älska sig själv. Det är svårt att se det just då, men känns det fel så är det förmodligen inte helt rätt. Det finns många där ute som inte kommer se dig eller älska dig så som du förtjänar. En del behöver öva på det och en del vet helt enkelt inte hur man gör. Men en snäll kille med glimten i ögat som vill ge dig världen och lite där till är utan tvekan bättre än killen som ger dig kosttillskott och bantningspiller på din födelsedag första året ni är tillsammans (nej jag anser inte att det är en bra present till någon man tycker om). Varför vill vi alltid ha den där farliga killen när vi kan få någon som vill hålla om oss när vi mår dåligt? Vi är alla värda det bästa, tjejer som killar! Vi är ALLA värda någon som älskar oss varje dag i veckan, även på tråkiga tisdagar. Nu skriver jag utifrån min syn som tjej men kan tror säkert ni män kan råka på liknande problem. Vi behöver visa för dem vi älskar hur mycket vi älskar dem. Det skadar inte att hålla handen. Älskar man varandra så borde man vilja hålla handen kan jag tänka mig. Jag vet precis vems hand jag vill hålla och den handen tänker jag hålla så ofta jag kan.

Kompromissa inte med dig själv. Du är värd det bästa när det kommer till kärlek.

 

Min spegelbild

Här borde det vara ett kort, det borde vara en bild som föreställer mig men jag har inte den bilden jag skulle vilja visa er på datorn. Jag var på gymmet idag och vid hantlarna är dessa enorma speglarna. Man kan inte annat än att titta på sig själv. Jag antar att många använder dem för att se så att man lyfter vikterna på rätt sätt, det gör även jag såklart, men idag såg jag något mer. Jag såg mig själv.

Jag har under de senaste månaderna haft ont i leder och kroppen över lag. Mitt knä har strejkat, min vrist har skrikit, mina höfter har protesterat och ryggen ska vi inte ens tala om. Min kropp har signalerat till mig att jag måste ta tag i träningen och röra på mig mer för annars kommer jag att gå sönder. Jag har försökt gå till gymmet men motivationen har inte varit på topp vilket resulterat i att jag i bästa fall lyckats dra mig dit en gång i veckan om jag har tur. Detta är inte nog mycket för att underhålla min lite för tunga kropp så den har fortsatt att skrika. De senaste veckorna har min cykel fått komma ut ifrån källaren och vädret har uppmuntrat till promenader och helt plötsligt hände något. Då jag råkade ut för en hemsk förkylning var promenader allt jag vågade utsätta mig själv för och jag tror jag lyckades med något bra. Idag när jag stod framför spegeln så såg jag en kropp som trots 15 min på löpbandet med en fart över 6.0 så gjorde den inte ont. Jag såg en kropp som inte var tung av stress-stenar utan fylld med ”må bra”-saker. För första gången på en väldigt lång tid så känns det inte konstigt att jag ler och mår bra för hela kroppen mår bra. Även nu när jag sitter i soffan och skriver detta så mår jag bra och min kropp är smärt-fri för en gång skull. Jag älskade tjejen i spegeln, jag ÄLSKAR tjejen i spegeln. Den kroppen har fått stå ut med en himla massa skit och jag har lovat den att bli bättre på att ta hand om den. Och jag tror att jag är på god väg i rätt riktning.

Så hade jag haft bilder på mig från idag så hade jag infogat ännu en av dem här. Det hade varit en bild som visade min spegelbild. Den hade visat en glad tjej som förhoppningsvis utstrålar ett visst hopp om att allt kommer att lösa sig. Den bilden hade visat en kropp som inte är perfekt men som är smärtfri just nu. Den hade visat mig.

Familjen ur betraktarens ögon

Vad är en vanlig familj? Hur ska en familj vara för att klassas som ”normal”? Är det en familj med två vuxna, en mamma och en pappa, och två barn och då gärna en tjej och en kille. Är det en ”normal” familj? Jag vet att jag ofta tänkte på det som barn att en vanlig familj är en familj med bara två barn och en mamma och pappa. Själv kommer jag ju från en i så fall ovanlig familj för vi är fyra barn. Anledningen till att jag reflekterade över detta som barn var att många djurparker och liknande har familjerabatter och då gäller dessa en familj med två vuxna och två barn. Vi var alltid förmånga för den rabatten. Men jag skulle inte vilja byta bort något av mina syskon mot en rabatt på en nöjespark.

Men har du tänk på att den familjen du vuxit upp i förmodligen anses vara annorlunda på något vis i betraktarens ögon? Vi är ju nämligen så duktiga på att jämföra våra egna erfarenheter mot andras. Antingen för att finna brister hos den andre eller hos en själv. Varför tror jag ingen egentligen vet svaret på men förmodligen för att i första hand försöka boosta oss själva.
Vi i min familj hörs och syns en del. Vi pratar mycket och älskar att diskutera. Men vi älskar också med hela hjärtat och försöker ta hand om dem i vår omgivning. Vi skulle göra allt för varandra och även flytta berg om vi var tvungna. Alla som träffar mig eller min familj ser inte hela bilden utan fastnar vid den högljudda delen och kanske väljer att backa och kan då missa den andra halvan vilket är synd. Men jag vet att jag personligen gör samma sak. Jag dömer människor för fort ibland. Det är så lätt att backa och då missar man det som gömmer sig under ytan. Jag försöker öva mig på att sluta och jag tror att fler människor skulle behöva det.

Vad är en normal familj? Jag skulle säga att det är en familj med människor. Det kan vara en Mamma & pappa eller kanske två mammor och två pappor. Det kan vara ett barn eller varför inte 7? Jag tror att det handlar om en grupp människor som bryr sig om och älskar varandra. En grupp människor som inte kan leva utan varandra. Kan det vara en normal familj?

with love! ❤

”Såhär ser min kropp ut idag…”

När jag slår på min facebook/instagram idag så möts jag av tjejer/kvinnor och killar/män i bara underkläder som står framför sina speglar och visar vilka fantastiska framsteg dom gjort. Jag blir så lycklig för dom som gått ner kanske 20 kg på 3 månader eller mer under en längre period, vilken grej liksom! Sjukt bra jobbat! Och med risk att låta elak nu så måste jag dock säga att jag är så galet trött på alla dessa bilder!

Jag älskar att träna och jag försöker göra de så ofta som möjligt. Jag har sedan årsskiftet satt upp ett mål att jag ska gå ner 20 kilo och för att det ska vara möjligt krävs en viss självkontroll. Jag har satt mitt mål utifrån att jag vet att jag skulle må bra om jag var ca 20 kilo lättare, men jag trivs otroligt bra med hur jag ser ut idag. Men med all hets kring att gå ner i vikt så finns de dagar då den kropp jag annars älskar är ful och plufsig. Kan inte jag få vara lite nöjd med min lite mullig kropp utan att få dåligt samvete så fort jag loggar in på webben?

Jag vet att jag tar kort på mina framsteg och kommer säkert göra de när jag når mitt mål också. De är som att det inte blir verkligt fören det finns på bild och ligger på internet liksom. Hur gjorde folk förr när de skulle gå ner i vikt och inte kunde skryta om de på instagram eller facebook? Ja inte kunde de blogga om de häller. Tänk vad media kan göra med en människa. De är ju inte konstigt att så många barn lever med ständig ångest över sin vikt och sitt utseende när deras föräldrar och syskon är så öppna med sina mål och problem. Hur ska detta bli i framtiden?

Om du gjort framsteg och nått dina mål med att gå ner i vikt, GRATTIS du är grym! Fortsätt så! Men glöm inte att njuta av att leva också. De är inte bara utsidan som räknas, utan insidan som får människor att vilja stanna kvar. Ta hand om dig från insidan och ut och tänk på vilka som ser upp till dig och vilka exempel du sätter för dem. Ta hand om dig! De viktigaste när man förändrar sitt liv är att man kommer ihåg att älska sig själv. De spelar ingen roll vad vågen visar bara du kan älska den du ser i spegeln.

my booty

 

Ont i hjärtat

Första maj. Dagen som förknippas med demonstrationer och rätten att använda sig av sin yttrandefrihet. En dag jag egentligen aldrig lagt så mycket vikt vid. Men idag är jag upprörd över hur mycket hat som kan komma från människor under en dag. Hur kan man strunta i att älska sina medmänniskor och välja att hata dem istället? Hur kan man säga att man älskar sitt land och i samma mening påstå att vi jobbar för att diskriminera de ”riktiga” svenskarna. Hur kan man med gott samvete önska andra ont?

Idag har SvP haft demonstration i Jönköping. De gick och skrek slagord så som ”Stolt Svensk Nationalist” och andra typiskt nationalistiska slagord. För att försöka lära mig lite mer om dem så gick jag in och läste deras punktprogram. Det var helt galet. Första punkten löd:

Sverige skall även i framtiden vara svenskt: Endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare.

Detta gör mig ledsen, illamående och upprörd. Jag har så många vänner som har ursprung från andra länder, som inte är ”västerländska” men dom är ju minst lika Svenska som mig. Vad gör någon mer svensk än en annan? Vad gör att någon har rätten att sätta sig över någon annan och ta ifrån dem rätten att vara svenska medborgare? Varför kan vi inte hjälpas åt och hjälpa varandra? Kan vi inte bara dela?

Sverige är ett mångkulturellt land. Ett land dit människor flyr för att komma ifrån massmord och krig. Ett land som klassas som rikt. Med god sjukvård och utbildning. Ett land med yttrandefrihet och där man kan vara sig själv. Varför försöker då folk sprida skräck och smutskasta människor som ser vårt land som en fristad? Jag önskar att vi kunde se de som en möjlighet och leva tillsammans. Du kommer ingen vart med hat! Allt som kommer ut från det är mer hat och ondska! Du kan aldrig sprida kärlek eller få kärlek genom att hata. Men om du väljer att älska alla, även dina fiender så kommer du inse att kärlek vinner mer i längden.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill inget ont. Den finner inte glädje i orätten med gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. 
Första Korinthierbrevt 13:4-7 (bibeln)

Kärlek

Förlite hopp

Ibland blir jag så frustrerad på folk. Jag blir så ledsen på att de känns som att så många förlorat hopp om framtiden. Vad är de för fel på att våga hoppas på att framtiden kommer bli bättre än det som är nu? Vad är de för fel på att hoppas på att vi en dag kommer få fred i världen eller att vi ska hitta ett sätt att hjälpa de fattiga? Eller varför vågar vi inte hoppas på att vi alla kommer bli älskade?

Jag har hopp om framtiden! Jag vet att jag är en människa som jobbar för att kunna älska alla människor i min närhet och att detta kan vara en utmaning ibland. Jag är en människa som varje dag försöker vakna med ett leende och ett hopp om att den dag som givits mig ska bli bra. Jag vet att om jag vill så kommer jag hitta solsken bland alla mörka moln. Jag är singel nu, men jag har hopp om att jag en dag kommer hitta en man som älskar mig. För att citera en utav mina favorit filmer;

”Jag tror att jag hade saknat dig även fast vi aldrig hade träffats”

Varje dag så saknar jag någon. Jag har en känsla i magen som säger att han finns där ute. Jag vet att jag älskar honom, men jag kommer inte veta vem han är fören jag möter honom. Jag tror det är så för alla människor. Utan hopp så blir liksom livet hopplöst.

Våga hoppas! Våga tro! Våga leva! Våga skratta! Våga chansa!

när något brister

Jag hade ett så bra inlägg i huvudet.
Men det var som om alla pusselbitarna inte låg på rätt ställe.
Jag hade massa ord och känslor som jag ville få ut i text, men jag kunde inte ordna dem. Det finns så mycket som vill ut men jag vet inte hur jag ska få dem att låta bra.
Jag vill inte att det ska bli fel.
Hela kroppen jobbar för att laga som om något var trasigt.
För vist känns det så, det känns som det blivit ett stort hål i mig.

Jag gjorde bort mig.
Jag gjorde fel.
Jag valde den lätta vägen men glömde säkerhetsvästen.
Att visa sig sårbar men samtidigt kunna vara hel, ett mysterium.
Att kunna älska, men fortfarande vara ensam
Att kunna vara din, men samtidigt vara jag.
Att våga inse vad som är bäst för båda.
Ibland måste det göra ont innan det blir bra igen.

av: fikatjejen