skor och strumpor

Årets första inlägg och jag tänker skriva om skor och strumpor, väldigt intressant. Jag älskar skor. Jag kan inte gå in i en skoaffär utan att vilja gå därifrån med en bunt nya skor. Strumpor vet jag inte om jag har ett jättestort intresse för men jag gillar att köpa dem i olika färger och gärna med roliga mönster, liksom något som kan ge en extra färgklick till dagens outfit. När man jobbar inom vården eller liknande är skorna otroligt viktiga. Jag kan inte jobba i vilka skor som helst för då kommer mina knän och i värsta fall även höfter att protestera högljutt.

Nu i rea-tider så älskar jag att klicka runt på mina favoritsidor och se vad dem har att erbjuda. Ni som brukar läsa min blogg vet att jag tycke om en sida som heter Vårdväskan.se . Där har dem en himla massa roliga saker och även där är det nu rea. Jag själv älskar deras arbetsskor, som jag skrev innan så är jag beroende utav bra skor och dessa är de bästa skorna jag haft. Dom är snygga och bekväma och sitter bra en hel dag på jobbet. Plus att dem finns i många olika färger och mönster vilket passar de flesta skulle jag tro. Jag har bara prövat dem på bilden nedanför men dem har också sjukt snygga sneakers.

skor

Dom har även strumpor på vårdväskan, jag brukar själv bara ha de enkla varianten men det finns även väldigt snygga stödstrumpor. Jag har många vänner och bekanta som prövat dem och tycker dem är riktigt sköna och bra. Vist det är inte sådana man får från en specialist men dem kan vara sköna att ha om man går, står och sitter mycket på jobbet. Helt klart värt att gå in och kolla på dem.

strumpor

Jag ska ta mig en tur till in på Vårdväskan och se om jag kan fynda något på rean. Varför inte göra det samma? Man behöver inte jobba i vården för att kunna ha dessa sjukt sköna skor och strumpor. Skorna funkar ju säkert lika bra om du exempelvis är lärare.

 

Annonser

Kärlek

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägget. Hur börjar man ett inlägg där man vill förklara för någon att du är värd långt mer än vad du tror?

Jag är 26 år. Jag har dejtat ”på riktig” sen jag var 18 år kanske. Jag har i allafall varit aktiv på dejtingsidor sen dess och drömt om att hitta den där kärleken. Den där kärleken, vad betyder det egentligen? Jag hade en bild när jag var yngre. Han skulle vara omtänksam, snäll, rolig och charmig men först och främst skulle han älska mig alla dagar i veckan oberoende hur jag såg ut eller på vilket sida jag hade vaknat.Han skulle vilja ta hand om mig precis som jag vet att jag skulle vilja ta hand om honom. Han skulle alltid vilja hålla min hand och vara mig nära. Detta var min tanke och riktlinje. Men när man dejtat ett tag så börjar man glömma. Skyll det på desperation eller på förlorat hopp men den tanke jag hade blev helt plötsligt inget mer än just en tanke. Jag började liksom kompromissa med mig själv. Man behöver ju inte hålla handen när man går på stan bland folk, räcker ju med att gå bredvid varandra eller på lagom avstånd. Man kan såklart sitta på var sin sida av soffan utan att det är något avgörande och att han inte vill ha mina ben i sitt knä är inget konstigt. Att han tvivlar på mig för att jag inte hänger på gymmet 7 dagar i veckan är ju inte konstigt, jag borde träna mer. Han är ju charmig ibland och omtänksam också, man måste inte skämma bort den man älskar. För han älskar ju mig…eller?

Det är så lätt att förminska sig själv. När man träffat flera killar som bara tar dig för givet på ett eller annat sätt så blir det svårt att älska sig själv. Det är svårt att se det just då, men känns det fel så är det förmodligen inte helt rätt. Det finns många där ute som inte kommer se dig eller älska dig så som du förtjänar. En del behöver öva på det och en del vet helt enkelt inte hur man gör. Men en snäll kille med glimten i ögat som vill ge dig världen och lite där till är utan tvekan bättre än killen som ger dig kosttillskott och bantningspiller på din födelsedag första året ni är tillsammans (nej jag anser inte att det är en bra present till någon man tycker om). Varför vill vi alltid ha den där farliga killen när vi kan få någon som vill hålla om oss när vi mår dåligt? Vi är alla värda det bästa, tjejer som killar! Vi är ALLA värda någon som älskar oss varje dag i veckan, även på tråkiga tisdagar. Nu skriver jag utifrån min syn som tjej men kan tror säkert ni män kan råka på liknande problem. Vi behöver visa för dem vi älskar hur mycket vi älskar dem. Det skadar inte att hålla handen. Älskar man varandra så borde man vilja hålla handen kan jag tänka mig. Jag vet precis vems hand jag vill hålla och den handen tänker jag hålla så ofta jag kan.

Kompromissa inte med dig själv. Du är värd det bästa när det kommer till kärlek.

 

När hjärtat säger till på riktigt

Hur många inlägg har jag inte skrivit om hur kärlek är svårt och klurigt? Hur många dikter om hur jag saknar en honom utan att riktigt veta vem han är? Hur många bloggar med fokus på att han finns där ute och att han kommer dyka upp när man minst anar det? Jag vet inte hur många gånger jag suttit och pratat med en god vän om kärlek och killar/tjejer och hört mig själv säga att den rätte dyker upp när man minst anar det och allt man behöver göra är att sluta leta. Jag har också vid ett flertal tillfälle fått höra att chansen att vi redan träffats är ganska stor. Men inte kunde jag veta att det faktiskt kunde stämma in på mig.

När jag flyttade till Glimåkra för att gå på folkis så var min plan att detta skulle få bli ett år då jag tog en paus från män och fokuserade på mig själv. Jag tänkte inte dejta alls under detta året och, som ni som läst min blogg innan vet så slutade jag nätdejta i våras. Jag hade tröttnat på dejter som aldrig blev mer än just dejter. Så jag bestämde att detta skulle få bli min paus. Jag flyttade till en litet samhälle i Skåne, bättre paus kan man knappast få. Jag hann gå här i lite mer än en vecka när en killkompis sent en kväll började skicka sms. Vi brukar prata typ sådär en gång om året och vi har känt varandra i ca 7 år. Vi har väl aldrig varit nära vänner men han är alltid kul att skriva med och jag har alltid haft en särskilt öga för honom sedan första dagen vi sågs och vi har alltid väldigt trevligt ihop. Han råkar bo i här nere i södern och vi skämtade lite om att jag borde höra av mig när jag var i krokarna nu när jag ändå bodde i Skåne jag också. Inte visste vi då att vi ca 2 månader senare skulle ses själva för första gången, (vi har nämligen aldrig träffats bara han och jag) och att vi skulle vara ute och gå en hel natt. Eller att vi båda två haft ett särskilt öga för varandra. Han hade nämligen alltid tyckt om mig precis som jag tyckt om honom. Tänka sig. Inte visste vi i augusti att vi i oktober skulle blir kära eller att vi i november skulle bli tillsammans.

Nu vill jag inte påstå att jag är bevis på något sätt, men jag har faktiskt både hittat kärlek i en person som redan fanns i mitt liv sedan 7 år tillbaka OCH det hände när jag slutade leta. Jag har alltså bevis på att faktiskt kan hända. Jag är så otroligt glad. Jag har hittat en pärla, en dröm och jag tänker njuta av pirret i magen och den där fluffiga känslan ett bra tag nu. Så jag får väl ursäkta om alla inlägg på sociala medier på ett eller annat sätt handlar om honom och om mina blogginlägg är smått inspirerade av hur underbar han är. Vad kan jag säga, kärleken kommer när man minst anar det.

”När hjärtat säger till, då får huvudet säga vad det vill”

img_20161203_131724

En inblick i folkislivet

Insåg helt plötsligt att jag försummat min kära blogg en hel del de senaste 2 månaderna. Jag får helt enkelt börja med att be så hemskt mycket om ursäkt då jag misstänker att jag lovat att jag skulle bli bättre på att skriva och skulle ha skrivit mer nu då jag går på folkis, men så blev det ju tydligen inte. Livet är liksom mer fullbokat än vad man kan tro när man bor på en folkhögskola. Det är skola hela dagarna och sedan umgås man med folk hela kvällarna. De första veckorna blev en påfrestning då jag är så van vid att vara själv hemma på kvällarna efter jobb och liknande. Men nu när ”smekmånaden” är över så känns det mer som att vi är en familj. Jag bor i ett hus med 5 tjejer som nu är mer som systrar än klasskamrater. Klassen har snabbt vuxit till en familj och jag vet inte vad jag gjorde innan jag träffade dem. Det är ett helt gäng med olika sorters människor med olika erfarenheter av livet men ändå väldigt lika på så många sätt. Jag är helt övertygad om att vi hamnat här av en anledning.

Från en sommar då trötthet var mitt ledord och den där ökända väggen var läskigt nära så känner jag mig nu utvilad och full med energi och glädje. Dessa människorna ger mig så mycket glädje på så många sätt. Och sen har vi ju gospeln. Gospel är nog en av de bästa sortens sånger man kan sjung. Det är så mycket känsla i dessa sångerna. Allt från glädje till uppmuntran. Det finns sånger som ger hopp om morgondagen och sånger som säger att du inte är ensam i din känsla om att Gud känns långt borta ibland men han är där. Får ni möjlighet att komma och lyssna på oss (Sanctity Gospel Choir) så skulle jag verkligen rekommendera det, om så inte för att träffa mig så för att höra gospeln. Det är sjukt kul att sjunga och det är SJUKT bra musik! Gå in på vår sida (se länken här över) och gilla den och håll ögonen öppna för våra kommande konserter.

Se där, helt plötsligt kröp det in lite reklam i detta inlägg. Jag är så otroligt glad att jag gjorde detta och inser mer och mer att jag gjorde helt rätt val. Detta är en dröm jag knappast kunnat föreställa mig. Jag mår så bra av detta. Detta är ett guldår! Bästa semestern någonsin!

Te och mys

Har du fördomar om livet på en folkhögskola? Jag vet inte om jag hade det innan jag för första gången gick på en men denna gången hade jag det absolut. Jag viste inte om jag skulle klara av de då det handlade mycket om att leva tätt inpå människor. Men vissa saker är helt klart stora fördelar. Så låt mig presentera en av mina favoriter. 

Jag älskar att dricka te och i princip varje kväll sitter vi i någon av villorna här och dricker te och myser. Det brukar vara skapligt rörigt för alla pratar i mun på varandra och i bakgrunden spelas musik men mysfaktorn är hög. Vissa kvällar är ljudnivån hög, andra kvällar sitter vi mest och lyssnar på varandra och pratar om djupa saker. Detta är guld! Det finns alltid någon som vill prata och bjuds det på fika kommer i princip alla. Alla är välkomna och bjuds in. Detta är de bästa! ALLA bjuds in. Tänk om vi kunde vara så hela tiden? Tänk va bra det kunde blivit. För det är svårt att bjuda in sig själv till ett sammanhang, det är lättare att komma om man är inbjuden. ALLA är välkomna! 

En god vän till min frågar alltid, när vi pratar i telefon, om det går bra med tedrickandet och myset här på folkis? Allt jag kan svara på det är att det går galant! Te blir bättre om man kan dricka det i sällskap av människor man tycker om.

Livet i en musikal..

Min pappa brukar le och skratta lite för sig själv när jag och mina systrar är hemma samtidigt alla 3. Anledningen till detta är att vi ofta går omkring och sjunger och allt kan bli en sång på ett eller annat sätt. Han tycker detta är bra gulligt och för oss är det i princip naturligt. Om någon säger något som påminner om en sång så börjar man sjunga den sången.

Som ni vet så går jag ju nu på folkhögskola och på en gospellinje där sång är en STOR del av vardagen. Det roliga är att alla sjunger i princip hela tiden. Den musikalkänslan som infinner sig hemma när alla 3 systrarna är hemma är nu vardag. Vi inte bara sjunger utan det läggs även stämmor på det som sjungs. Jag älskar känslan av att kunna sitta i ett rum och helt plötsligt sjunger alla samma låt i stämmor och det låter bra, riktigt bra! Det är något magiskt med det. Det är så att hjärtat blir helt varmt. Så otroligt bra! Man kan ju inte annat än att tycka om dessa tokstollar till människor. Musik kan verkligen länka människor med varandra. Vi har olika minnen eller relation till det vi sjunger med tillsammans blir det något bra, ibland en historia som andra kan senare relatera till. Detta känns som hemma.

Ikväll när stora delar av min klass satt i vårat kök och drack te och åt scones så kom jag på mig själv med att bara le. Med jämna mellanrum så började någon att sjunga och alla andra hängde med. Jag kunde se min pappas leende som när vi systrar sjunger hemma. Jag har då inget emot om livet är lite som en musikal.

Från ensam till kollektiv

Jag flyttade hemifrån första gången som 19 åring. Då flyttade jag från familjen till ett internat på en folkhögskola. Det var lugnt att det bodde folk i rummen runt omkring för ljuden påminde mig om ljuden hemma hos familjen. Det var inte lätt att bo med 10 främlingar och dela allt utom sovrummet, men det funkade.

Jag flyttade hemifrån på riktigt jag var 20 år. Då flyttade jag till en stundentlägenhet där jag delade kök med 2 andra människor men hade egen toalett och eget kylskåp i köket bland annat. Det var en riktigt bra första lägenhet. Där bodde jag i ca 2 år sammanlagt innan jag flyttade till min egen lägenhet där jag nu bott i 3 år ungefär. Jag har vant mig vid att bo själv och att kunna göra saker på mitt vis. Jätteskönt! 

Nu är jag 26 år och helt plötsligt bor jag i ett kollektiv på en folkhögskola igen. Jag bor med 5 jättemysigt tjejer som alla går i samma klass som mig. Vi umgås alltså i princip alla vakna timmar på dygnet (eller väldigt många utav dem i allafall). Detta är något som jag är långt ifrån van vid. Man vänjer sig fort vid att bo själv och man lär sig uppskatta tystnaden på kvällen och möjligheten att kunna göra precis som man vill i sitt eget hem. Nu behöver man tänka en extra gång innan man gör något för att inte störa de andra alldeles för mycket. 

Fas det är såklart ganska mysigt också att det alltid finns någon att prata med eller skratta med. Det finns alltid någon som vill ha en kram och finns det inte i detta huset så kan man springa in till grannen. Det finns fördelar med att bo själv men det finns precis lika många som talar för att det är bra att bo i kollektiv också. Jag får helt enkelt ta och försöka vänja mig vid att aldrig vara riktigt ensam. 😉