När hjärtat säger till på riktigt

Hur många inlägg har jag inte skrivit om hur kärlek är svårt och klurigt? Hur många dikter om hur jag saknar en honom utan att riktigt veta vem han är? Hur många bloggar med fokus på att han finns där ute och att han kommer dyka upp när man minst anar det? Jag vet inte hur många gånger jag suttit och pratat med en god vän om kärlek och killar/tjejer och hört mig själv säga att den rätte dyker upp när man minst anar det och allt man behöver göra är att sluta leta. Jag har också vid ett flertal tillfälle fått höra att chansen att vi redan träffats är ganska stor. Men inte kunde jag veta att det faktiskt kunde stämma in på mig.

När jag flyttade till Glimåkra för att gå på folkis så var min plan att detta skulle få bli ett år då jag tog en paus från män och fokuserade på mig själv. Jag tänkte inte dejta alls under detta året och, som ni som läst min blogg innan vet så slutade jag nätdejta i våras. Jag hade tröttnat på dejter som aldrig blev mer än just dejter. Så jag bestämde att detta skulle få bli min paus. Jag flyttade till en litet samhälle i Skåne, bättre paus kan man knappast få. Jag hann gå här i lite mer än en vecka när en killkompis sent en kväll började skicka sms. Vi brukar prata typ sådär en gång om året och vi har känt varandra i ca 7 år. Vi har väl aldrig varit nära vänner men han är alltid kul att skriva med och jag har alltid haft en särskilt öga för honom sedan första dagen vi sågs och vi har alltid väldigt trevligt ihop. Han råkar bo i här nere i södern och vi skämtade lite om att jag borde höra av mig när jag var i krokarna nu när jag ändå bodde i Skåne jag också. Inte visste vi då att vi ca 2 månader senare skulle ses själva för första gången, (vi har nämligen aldrig träffats bara han och jag) och att vi skulle vara ute och gå en hel natt. Eller att vi båda två haft ett särskilt öga för varandra. Han hade nämligen alltid tyckt om mig precis som jag tyckt om honom. Tänka sig. Inte visste vi i augusti att vi i oktober skulle blir kära eller att vi i november skulle bli tillsammans.

Nu vill jag inte påstå att jag är bevis på något sätt, men jag har faktiskt både hittat kärlek i en person som redan fanns i mitt liv sedan 7 år tillbaka OCH det hände när jag slutade leta. Jag har alltså bevis på att faktiskt kan hända. Jag är så otroligt glad. Jag har hittat en pärla, en dröm och jag tänker njuta av pirret i magen och den där fluffiga känslan ett bra tag nu. Så jag får väl ursäkta om alla inlägg på sociala medier på ett eller annat sätt handlar om honom och om mina blogginlägg är smått inspirerade av hur underbar han är. Vad kan jag säga, kärleken kommer när man minst anar det.

”När hjärtat säger till, då får huvudet säga vad det vill”

img_20161203_131724

En inblick i folkislivet

Insåg helt plötsligt att jag försummat min kära blogg en hel del de senaste 2 månaderna. Jag får helt enkelt börja med att be så hemskt mycket om ursäkt då jag misstänker att jag lovat att jag skulle bli bättre på att skriva och skulle ha skrivit mer nu då jag går på folkis, men så blev det ju tydligen inte. Livet är liksom mer fullbokat än vad man kan tro när man bor på en folkhögskola. Det är skola hela dagarna och sedan umgås man med folk hela kvällarna. De första veckorna blev en påfrestning då jag är så van vid att vara själv hemma på kvällarna efter jobb och liknande. Men nu när ”smekmånaden” är över så känns det mer som att vi är en familj. Jag bor i ett hus med 5 tjejer som nu är mer som systrar än klasskamrater. Klassen har snabbt vuxit till en familj och jag vet inte vad jag gjorde innan jag träffade dem. Det är ett helt gäng med olika sorters människor med olika erfarenheter av livet men ändå väldigt lika på så många sätt. Jag är helt övertygad om att vi hamnat här av en anledning.

Från en sommar då trötthet var mitt ledord och den där ökända väggen var läskigt nära så känner jag mig nu utvilad och full med energi och glädje. Dessa människorna ger mig så mycket glädje på så många sätt. Och sen har vi ju gospeln. Gospel är nog en av de bästa sortens sånger man kan sjung. Det är så mycket känsla i dessa sångerna. Allt från glädje till uppmuntran. Det finns sånger som ger hopp om morgondagen och sånger som säger att du inte är ensam i din känsla om att Gud känns långt borta ibland men han är där. Får ni möjlighet att komma och lyssna på oss (Sanctity Gospel Choir) så skulle jag verkligen rekommendera det, om så inte för att träffa mig så för att höra gospeln. Det är sjukt kul att sjunga och det är SJUKT bra musik! Gå in på vår sida (se länken här över) och gilla den och håll ögonen öppna för våra kommande konserter.

Se där, helt plötsligt kröp det in lite reklam i detta inlägg. Jag är så otroligt glad att jag gjorde detta och inser mer och mer att jag gjorde helt rätt val. Detta är en dröm jag knappast kunnat föreställa mig. Jag mår så bra av detta. Detta är ett guldår! Bästa semestern någonsin!

Te och mys

Har du fördomar om livet på en folkhögskola? Jag vet inte om jag hade det innan jag för första gången gick på en men denna gången hade jag det absolut. Jag viste inte om jag skulle klara av de då det handlade mycket om att leva tätt inpå människor. Men vissa saker är helt klart stora fördelar. Så låt mig presentera en av mina favoriter. 

Jag älskar att dricka te och i princip varje kväll sitter vi i någon av villorna här och dricker te och myser. Det brukar vara skapligt rörigt för alla pratar i mun på varandra och i bakgrunden spelas musik men mysfaktorn är hög. Vissa kvällar är ljudnivån hög, andra kvällar sitter vi mest och lyssnar på varandra och pratar om djupa saker. Detta är guld! Det finns alltid någon som vill prata och bjuds det på fika kommer i princip alla. Alla är välkomna och bjuds in. Detta är de bästa! ALLA bjuds in. Tänk om vi kunde vara så hela tiden? Tänk va bra det kunde blivit. För det är svårt att bjuda in sig själv till ett sammanhang, det är lättare att komma om man är inbjuden. ALLA är välkomna! 

En god vän till min frågar alltid, när vi pratar i telefon, om det går bra med tedrickandet och myset här på folkis? Allt jag kan svara på det är att det går galant! Te blir bättre om man kan dricka det i sällskap av människor man tycker om.

Livet i en musikal..

Min pappa brukar le och skratta lite för sig själv när jag och mina systrar är hemma samtidigt alla 3. Anledningen till detta är att vi ofta går omkring och sjunger och allt kan bli en sång på ett eller annat sätt. Han tycker detta är bra gulligt och för oss är det i princip naturligt. Om någon säger något som påminner om en sång så börjar man sjunga den sången.

Som ni vet så går jag ju nu på folkhögskola och på en gospellinje där sång är en STOR del av vardagen. Det roliga är att alla sjunger i princip hela tiden. Den musikalkänslan som infinner sig hemma när alla 3 systrarna är hemma är nu vardag. Vi inte bara sjunger utan det läggs även stämmor på det som sjungs. Jag älskar känslan av att kunna sitta i ett rum och helt plötsligt sjunger alla samma låt i stämmor och det låter bra, riktigt bra! Det är något magiskt med det. Det är så att hjärtat blir helt varmt. Så otroligt bra! Man kan ju inte annat än att tycka om dessa tokstollar till människor. Musik kan verkligen länka människor med varandra. Vi har olika minnen eller relation till det vi sjunger med tillsammans blir det något bra, ibland en historia som andra kan senare relatera till. Detta känns som hemma.

Ikväll när stora delar av min klass satt i vårat kök och drack te och åt scones så kom jag på mig själv med att bara le. Med jämna mellanrum så började någon att sjunga och alla andra hängde med. Jag kunde se min pappas leende som när vi systrar sjunger hemma. Jag har då inget emot om livet är lite som en musikal.

Från ensam till kollektiv

Jag flyttade hemifrån första gången som 19 åring. Då flyttade jag från familjen till ett internat på en folkhögskola. Det var lugnt att det bodde folk i rummen runt omkring för ljuden påminde mig om ljuden hemma hos familjen. Det var inte lätt att bo med 10 främlingar och dela allt utom sovrummet, men det funkade.

Jag flyttade hemifrån på riktigt jag var 20 år. Då flyttade jag till en stundentlägenhet där jag delade kök med 2 andra människor men hade egen toalett och eget kylskåp i köket bland annat. Det var en riktigt bra första lägenhet. Där bodde jag i ca 2 år sammanlagt innan jag flyttade till min egen lägenhet där jag nu bott i 3 år ungefär. Jag har vant mig vid att bo själv och att kunna göra saker på mitt vis. Jätteskönt! 

Nu är jag 26 år och helt plötsligt bor jag i ett kollektiv på en folkhögskola igen. Jag bor med 5 jättemysigt tjejer som alla går i samma klass som mig. Vi umgås alltså i princip alla vakna timmar på dygnet (eller väldigt många utav dem i allafall). Detta är något som jag är långt ifrån van vid. Man vänjer sig fort vid att bo själv och man lär sig uppskatta tystnaden på kvällen och möjligheten att kunna göra precis som man vill i sitt eget hem. Nu behöver man tänka en extra gång innan man gör något för att inte störa de andra alldeles för mycket. 

Fas det är såklart ganska mysigt också att det alltid finns någon att prata med eller skratta med. Det finns alltid någon som vill ha en kram och finns det inte i detta huset så kan man springa in till grannen. Det finns fördelar med att bo själv men det finns precis lika många som talar för att det är bra att bo i kollektiv också. Jag får helt enkelt ta och försöka vänja mig vid att aldrig vara riktigt ensam. 😉

Ett liv på folkis

Jag har bott helt själv utan att dela något i ca 3 år nu skulle jag tro. Jag har bott i min lilla våning en stund. Men som ni som brukar läsa min blogg vet att jag nyss flyttat till en folkhögskola. Jag bor alltså nu mera på internat i en villa med 5 andra tjejer. Jag har inte bott på internat sedan 2009/10 då jag gick på folkis innan. Tänk va fort man glömmer hur det är att leva tillsammans med andra människor och dela alla utrymmen förutom ditt eget rum. Men tänk också hur fort man anpassar sig till detta liv.

Så nu har jag bott här i ca 4 dagar, och detta är verkligen ett annat liv än om man jämför med högskolan och livet som student vilket jag vant mig vid och älskar. Förra gången jag gick på folkhögskola var jag 19 år och en helt annan person än vad jag är idag. Jag var nog blygare skulle jag vilja påstå och ville verkligen inte störa eller vara en börda för någon vilket gjorde att jag tror att jag omedvetet befann mig i utkanten av gruppen. Denna gången är jag 7 år äldre och bär med mig en helt annan livserfarenhet. Jag har vuxit som person och kanske lärt mig hur man är runt människor? Jag vet att jag har ett stabilt skyddsnät hemma i Jkpg och hos min familj. Jag vet att jag har vänner som finns kvar när jag är klar här och jag tror att det gör detta till en helt annan upplevelse. Sen har jag ju lättare att ta kontakt med människor och vet vilken roll jag brukar ha i en grupp. och eftersom att jag är äldst i denna gruppen så kan ni ju gissa vilken roll jag faller in i.

Jaja, det har varit 4 roliga dagar hittills och jag ser mycket fram emot vad som ligger framöver. Det är ett gott gäng med många olika och spännande personligheter. Detta kommer bli ett spännande år helt klart! Det känns så i allafall. Ska försöka hålla bloggen uppdaterad så ofta som möjligt med allt bus vi hittar på. Och när schema för turnén kommer så kommer ni vara några av de första som får reda på vart vi ska åka och sjunga.

 

Den stora flytten

Jag kom till Jönköping för 6 år sen för första gången när jag började plugga på högskolan. Det tog ett halvår innan jag hade fått lägenhet så i januari 2011 flyttade jag för första gången hemifrån på riktigt och till min egen lilla lya på 25 kvadrat. Jag skulle dela kök med två jättetrevliga tjejer och allt gick jättebra. Under sommaren flyttade jag hem igen bara för en termin då jag skulle ha studieuppehåll men i januari 2012 var jag tillbaka i min lilla lya igen och denna gången var flytten liksom på riktigt för sen dess har jag varit fast i denna stad som jag kommit att älska och kalla mitt hem. Idag, 6 år sedan jag satte foten i jkpg första gången och 5,5 år efter att jag först flyttade hit så ska jag plötsligt flytta härifrån. Jag ska bara flytta för att vara borta en kort stund (läs ett år) men trots det så känns det konstigt. Mitt liv är ju i Jönköping just nu. Det är här många av mina vänner är, här har jag mina scouter och min kyrka och här har jag jobbat. Helt plötsligt ska jag säga hej då och lämna detta. Jag vet att jag kommer tillbaka men det känns tungt. Förändringar är jobbiga men ibland nödvändiga. Jag vet att jag har ett jätteroligt äventyr att se fram emot fullt med musik och med en möjlighet att lära känna mig själv mer och lära mig mer om Gud och allt som hör det till. Jag kommer ha kul det vet jag. Inga men. 

Till min ”familj” här i Jönköping; Jag hoppas att ni vet hur mycket ni betyder för mig och att jag tycker om er en himla massa. Ni är så himla bra allihop! Ni gör livet så mycket roligare. Och jag lovar att jag kommer tillbaka och kollar till er snart! Gör inget jag inte skulle göra och glöm inte att skratt förlänger livet. Ni är guld värda och jag är välsignad med så många fina människor i mitt liv. Kommer sakna er alla. See you soon! God bless! ❤