Snart klar…

Jag började skolan hösten 1996. Då var jag 6 år gammal och jättetaggad på att äntligen få börja skolan. Jag hade ganska lätt för mig och tyckte nog skolan var kul för de mesta. Det bästa var ju helt klart att träffa kompisarna. Sen älskade jag musik, slöjd och matte men även historia och religion och såklart engelska. När jag var 13 år så var det tid att börja 7an och även att byta skola och klass. Det var läskigt i början, men jag kände några av mina klasskompisar sedan innan så det gick ju bra. Men helt plötsligt blev det lite annorlunda. Jag kände mig kanske inte riktigt som en del i klassen som jag hade gjort innan, vad de berodde på är svårt att säga. Det kan ha att göra med att klassen redan gått ihop ett helt år eller att de flesta kom från samma skola sedan innan och på så vis kände varandra. Jag var väl aldrig ensam, men jag tillhörde ingen specifik ”klick” i klassen. Jag funkade med de flesta och flöt liksom runt på så sätt. Under högstadiet eller årskurs 7-9 var var jag mycket själv på fritiden. Min bästa vän gick i en annan klass så vi sågs inte varje dag. Jag började under denna tiden må dåligt i perioder. Det kom och gick, men det fanns söndagar då jag bara ville ligga under täcket och inte gå upp.

Sen blev jag 16 år och slutade 9an. Nu var det tid för ett nytt kapitel. Gymnasiet. Under högstadiet hade jag fortfarande haft ganska lätt för mig i skolan i de flesta ämnen. Lärarna gillade mig och om man såg mig så tror jag nog inte man kunde se att något liksom kröp under huden på mig. Jag gick naturvetenskapliga programmet på gymnasiet för jag hade fått för mig att jag ville bli läkare. Ska man bli läkare behöver man gå natur så de gjorde jag. Ganska snart visste jag att det var fel inriktning för mig. Jag hade nog egentligen velat gå estetiska programmet och under sommaren mellan första och andra året på gymnasiet var jag nära att byta, men det blev aldrig så för jag fick ett samtal som fick mig att gå kvar. Jag tvingade mig igenom 3 år på natur. Vi var en klass med 21 killar och 6 tjejer när vi startade. Vi tjejer höll ihop så gott de gick. De var (och är fortfarande) 5 jättefina tjejer. Vi är fortfarande vänner även fast vi pratar mer sällan nu för tiden. Gymnasiet var en otroligt tuff period. Jag var enormt lättad när jag var klar. Jag var godkänd i alla ämnen även fast vissa betyg kunde varit bättre såklart. Vissa älskar tiden under gymnasiet, jag vet inte vad jag tyckte. Jag, precis som de flesta, jobbade hårt med att lära känna mig själv och få bukt med vem jag var och vad jag ville. De få viste var att jag under denna period hade ångest i princip varje söndag. Varje helg va de något som triggade de. Stenen på mitt bröst  var enorm. Den dag då jag slutade gymnasiet kände jag mig fri. Men fortfarande på jakt efter något som jag inte kunde sätta ord på.

Jag gick ett år på folkhögskola på en bibellinje. Jag träffade mer människor och fick diskutera tro och religion och livet. Det var utmanande och utvecklande men också väldigt tufft för mig. Jag lärde mig mycket och fick en ny syn på vissa saker. Jag fick även känna på att flytta hemifrån för första gången vilket var otroligt lärorikt.
Under min sista termin sökte jag in till högskolan bara för att se om jag kunde komma in. Nu var tankarna om att bli läkare som bortblåsta, nu var det sjuksköterska jag skulle bli. Och vid första antagningen stod jag på reservplats nr 12. Vid andra antagningen var jag inne, jag hade fått min plats. Jag skulle få bli sjuksköterska. Sen började de största och roligaste äventyret jag någonsin givit mig in på än sålänge. Hösten 2010 klev jag för första gången in i korridorerna på hälsohögskolan. Januari 2015 tog jag examen och nu ett år senare sitter jag och pluggar till min sista omtenta någonsin.

Varför skriver jag detta jättelånga inlägg då? Det är en bra fråga. Det tog mig nästan 20 år att lista ut vad jag skulle kunna tänka mig göra med mitt liv. Det tog mig 5 år till att bli klar. Jag har kämpat så hårt. De senaste 5,5 åren har varit tuffa, roliga, fyllda med skratt och tårar. Jag har varit bara centimeter från att gå in i väggen. Jag har lärt mig så oändligt mycket om mig själv och andra. Jag har hittat vänner jag aldrig vill leva utan och jag har lärt mig att man kan inte bära med sig allt och alla. Ibland måste man säga ifrån och vara tydlig med vad man vill och känner. Jag har fått lära mig att om jag inte bryr mig om mig själv och tänker på mig själv någon gång ibland så kommer jag att ta skada. Jag är inte samma tjej som fick byta klass till årskurs 7 eller som den 19åring som slutade gymnasiet 2009. Inte nog med att jag är vuxen, jag har mängder med erfarenheter som jag kan ta med mig och dela med mig. Jag vet hur det känns att ha ångest inför skolan. Jag vet hur det känns att vilja gräva ner sig och försvinna för allt känns så tufft. Men jag vet även hur det känns när man möter människor som VILL vara med dig för att du är du. Jag vet hur det känns att bli älskad och att älska. Jag vet att det livet kan vara tufft i långa perioder, men att det även finns dagar med solsken. Det handlar om att lära sig njuta av solskenet och att aldrig någonsin förlora hoppet. Jag har kämpat i över 5 år med att bli klar med min sjusköterske-examen och jag är snart där. Kan jag lyckas så kan även du!

12549065_10153354869271305_385102457287549080_n

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s