Kalla fötter och svettiga dagar

En helt vanlig sommar kväll i Jönköping. Jag sitter med min dator i knät i min underbart rosa soffa. Fönstret är öppet med hopp om att temperaturen ska sjunka i lägenheten, den lägenhet som från och med 1 augusti står på mig. Livet går så fort ibland och jag är rädd att jag inte hinner med. Det känns som det var alldeles nyligen som jag tog studenten, men samtidigt känns det som en evighet sedan det hände. Jag är inte samma tjej som jag var då. Då hade jag ångest minst en söndag i månaden och nu bor jag själv och älskar det. Då var jag osäker på om hur folk såg mig, idag vaknar jag varje morgon och ser mig själv i spegeln och tänker ”hej snygging”. Jag vet att det låter som om jag är egocentrerad, men de är mitt sätt att ta mig förbi det faktum att jag lika gärna skulle kunna stå och peka på allt som kunde varit fel. Jag väljer varje morgon att vara positiv och det gör att de flesta dagar blir bra.

I sommar som ni säkert vet jobbar jag som undersköterska på onkologen. Det är ett minst sagt utmanande jobb och om jag inte hade vaknat varje morgon och valt att le så hade jag aldrig orkat detta. För dig som inte vet vad man gör på en onkologi avdelning så kan jag berätta att man jobba med människor som har cancer. Alla som kommer till oss är inte dödligt sjuka, långt ifrån alla är det, utan de flesta är under behandling. Men det vi gör är att bistå med sjukvård då de får biverkningar på behandling eller om de blir så pass dåliga att de behöver palliativ vård. Det är alltså ett tungt jobb, men samtidigt givande och lärorikt. Det som dock skrämmer mig är att om 6 månader ska jag examineras och då bli sjuksköterska och jag känner mig långt ifrån klar. Det börjar bli så nära nu. Snart står jag där och är klar, men jag känner mig inte färdig. Hur ska detta gå?! Igår när jag cyklade hem från jobbet kom jag på mig själv med att tänka tanken ”har jag valt rätt jobb, ska jag verkligen bli sjuksköterska?”. Det är ju perfekt att detta kommer nu när jag spenderat snart 4,5 år av mitt liv med att kämpa för detta. Kalla fötter. Jag är livrätt för vad som väntar.

Jag är 24 år. I 18 år har jag på ett eller annat sätt gått i skolan. Jag har studerat och pluggat, gjort tentor och prov, jag har skrivit uppsats efter uppsats och tagit mig igenom kurser. 18 år är väldigt lång tid. I Januari ska jag göra något annat. Jag ska på riktig börja jobba. Mitt liv kommer inte cirkulera kring skolan utan kring mig själv och mitt jobb. Jag kommer arbeta. En ny fas i livet väntar och jag är livrädd för att jag ska göra bort mig och inse att jag är på helt fel plats. Allt detta snurrar runt i mitt huvud tills jag kommer in till en patient och börjar prata med hen och får ett leende tillbaka som tack för att jag bryr mig om hen. Då vet jag att jag är på rätt ställe, då vet jag att jag valt rätt. Jag ska bli Sjuksköterska.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s