Klumpar

Hur svårt kan de vara att ställa sig upp och säga ”det var jag”? Hur svårt ska de vara att våga erkänna?

Ibland tycker jag de är väldigt svårt. De finns liksom saker man vill få sagt men som klibbar fast i halsen på något vis. De är som om kroppen försöker jobba emot ett erkännande eller en bekännelse. Jag tror att när detta händer mig, eller jag vet rättare sagt, så är de ofta på grund av att jag är rädd för vad som kommer sen. Vad kommer ske när jag sagt de som behöver komma ut? Hur kommer folk reagera? Hur kommer personen jag säger det till reagera? Jag är liksom rädd för att såra eller bli sårad.

Så är de säkert för fler många gånger. Du har väl säkert stått i samma situation. Men frågan är om de är bättre om man är tyst? Jag vet ju att jag inte mår bättre av att ha en klump i magen eller en klibbig sanning i halsgropen. Och personen/människorna det berör kommer väl vara lyckligt ovetande en stund men vem vet hur länge? Är de inte bättre att jag säger de från början? Vist kan tystnad vara bra men man ska vara noga med vad man är tyst om. Även tystnad kan skada så tänk till ordentligt.

Och om du säger vad de är du vill ha sagt. Säg de till personen direkt. Använd inga anonyma trix eller genvägar. Ibland behöver man våga chansa. Jag ska försöka göra de. Samla lite mod. Vara modig. Sluta fega och tänka till.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s